Nio månader och 11 dagar har gått sedan mitt senaste återfall. Jag har härmed varit utan självskador längre än någonsin förut.

Runt 6-8 månader brukar vara mitt fall. Men nu har jag klarat mig snart 2 månader mer än förra gången.

Det var verkligen tufft kring jul. Det ar mycket stress och jag verkligen fick kämpa med allt jag hade för att hålla mig i från att självskada. Efter jul försvan inte den starka ångesten som jag hade väntat mig så det var väldigt frustrerande Hade mycket självskade tankar då.

Har fortfarande mer ångest än vanligt , men har försökt tillåta mig själv att ha de känslorna och inte låta dom ta över allt.

Nu när ångesten inte är lika handikappande känns det som att de kommer bli bra förr eller senare.

Hoppas fortfarande på att det ska finnas nån medicin där ute som kan funka för mig.

 

Jag har också funderat på att börja nån fotokurs eller gå med i nån fotoklubb av nått slag. Skulle gärna vilja ta steget att försöka komma ut lite mer. Lära mig vara med människor. Det kommer nog bli väldigt jobbigt , Men om det är nåt som jag tycker är kul så kanske de underlättar.

Aja vi får se vad som händer.

 

Idag har jag två punkter som jag vill ta upp gällande självskadande.

det första är att Självskador finns i många former. Det mest kända har väl ändå blivit att skära sig.
Så fort man säger självskador tänker man på skärsår. Men sanningen är den att självskador är så mycket mer.
Självskador är ALLT som en person som mår dåligt kan tänkas göra för att dämpa tex ångest, som kan skada den personen.
Självskador kan lätt utvecklas till ett beroende så därför måste man komma ihåg att de fins andra självskador än skärningar. Det känns som att andra självskador förbises.



Det andra som jag vill ta upp är att jag många gånger sett hur unga tjejer som mår dåligt och har ett självskadebeteende i form av skärningar/ rispningar får kommentarer om att deras självskador inte är tillräkliga.

Detta gör mig riktigt förbannad. Vem har mage att säga något sådant? "Du skadar dig inte så alvarligt därför mår du inte dåligt på riktigt"
Bara de faktum att en person faktiskt har skadat sig själv borde väl räcka för att inse att någonting är fel och att den personen mår dåligt?

Jag har stött på denna attityden innom psykiatrin åxo tyvärr. Sjär man sig inte djupt så är de inte så farligt. Dom verkar tro att ju värre man skadar sig desto sjukare är man. Visst de kanske ligger lite sanning i det. Men troligare är de så att ju värre man självskadar destå längre har man vart sjuk och har förmodligen haft sitt destruktiva beteende längre.

Jag tycker verkligen att man inte ska ta lätt på nån form av självskadande. oavsätt stroleken på skadan så är problemen igrunden samma.

Fixa problemen innan självskadandet blir ett beroende!
Inga självskador är för små!!!
Ja, nu har jag hållt mig borta från självskadorna i sju månader.
 Det har vart tungt, svårt och kämpigt. Det tar mycket på krafterna att stå imot.
Men jag är glad att jag gör det. Jag vill ju inte leva resten av livet med ett självskadebeteende som jag inte har nån kontroll över.
Nu när jag börjar komma upp i så här lång tid som fri så hjälper det mig att fortsätta kämpa.
Varje gång jag känner de där behovet av att skada mig så tänker jag på dom månader som gått och hur onödigt de skulle vara att kasta bort all den kampen.

Jag önskar dock att de fans något som kunde dämpa all min ångest. Hade en riktigt jobbig dag i går med panikatacker som jag verkligen inte har den minsta aning om varför jag fick. Antar att de bara bubblade över.
Har så länge stängt in all ångest att de förmodligen blev för fullt för att jag skulle klara av att hålla tilbaka det mer.
låg och krampade i soffan och trodde jag skulle dö av smärtan i bröstet.
Kändes verkligen som om järnhänder grep tag om mitt hjärta och vred sönder det. samtidigt som en otrolig tyngd lades över hela mitt bröst så jag inte kunde andas.

Det är verkligen hemskt med panikatacker.