Varför om de nu är så äckligt med ärriga armar envisas ni med att kolla på dom?
Om de nu är så hemskt att de va den vägen jag valde för att hantera mina kännslor, varför lägger ni er i?

ifall ni inte radan fattat de så är de lite sent för era "sök hjälp" "ring BRIS" "gå till en psykläkare så han kan skriva ut lite piller till dej" den där läkaren har redan skrivit ut massa skit. 4380 tabletter om året måste jag ta.
och "hjälp" har jag haft i 10 år och de kan man knappast kalla hjälp.

Och jag har redan skurit mej! mina ärr kommer inte försvinna hur mycke ni än klagar.
Och jag vägrar gömma mej!
Jag har samma rättigheter som ni att gå klädd i kortärmat!

Om ni ser nått ni inte gillar varför lägga näsan i blöt i de då?
Fick ett medelande på internet för nån dag sedan.

"Om hon nu har en kille som hon älskar, kan inte han försöka prata med henne då? Det värkar liksom lite konstigt att hon skulle skära sig på riktigt om hon nu har folk omkring henne som älskar henne. Hade jag varit ihop med henne hade jag nog försökt prata med henne. Fast, jag har ju faktiskt inte en aning om ifall det är ps eller inte. Bara säger vad jag tkr :) "


Varför ihelafriden skulle man inte kunna ha ett självskadebeteende och dom bakomliggande sjukdommarna till att man har självskadebeteendet bara för att man har en pojkvän?

Skulle alla problem bra försvinna för att man är älskad. hade de vart så hade jag väl inte blivit sjuk från första början.. Då skulle väl ingen bli sjuk.. Alla människor har väl släckt och vänner som älskar dom.


"nä ta å skaffa dej en pojkvän så ska du se att du blir av me din cancer" eller va då??
Varför tror folk att psykiska sjukdommar är nått som försvinner över en natt.
Hur ofta har jag inte fått höra "men du har ju pojkvän, då kan du väl inte må så dåligt"

Men tyvärr så försviner inga sjukdommar (inga som jag känner till iallafall) av att man skaffar kille...

Klart att min pojkvän har hjälpt mej massor och funnits som ett stöd, och på så sätt fått mej att må bättre.
Men min sjukdom försvinner inte bara för att jag är älskad.


Jag är så trött på denna skit tabu runt alla psykiska sjukdommar!

Jag vill ha rättigheten att gå ut ur min lägenhet i linne en varm sommardag utan att obildade människor der de som ett försök att tigga uppmärksamhet..

Jag har sagt de förut och jag säger det igen, Jag vill inte ha eran uppmärksamhet om de gäller mina ärr.
Klart jag, precis som alla andra gillar att få uppmärksamhet. Men inte den uppmärksamheten som ärren ger.

Jag menar en miljon kommentarer om att jag är emo är lixom inte vad jag vill ha! De jag vill är att ha rättigteter i samhället trots att jag är/ har varit psykisktsjuk.

Jag vill inte sitta å gömma mej bara för att ni inte klarar av att se sanningen!
Sanningen om att allt fler och fler blir sjuka.

All denna stress och press på barn och ungdommar får dom att utveckla ångestsjukdommar i allt tidigare åldrar, och pga tabun får inga av barnen lära sig nått om ångest problematik iskolan så dom vet inte va de är som händer me dom. Dom blir förmodligen jätterädda och bristen av erfarenhet och information i ämnet kommer förmodligen leda dom rakt in i den "enkla lösningen" Självskador.


Jag tänker iallafall inte gömma mej bara för att sveriges befolkning inte klarar av sanningen.. Jag tycker faktiskt att dom ska se hur illa de faktiskt är!

Om de ska hända något innom vården gäller de att stå upp för alla som år dåligt. Jag är så trött på hur dålig psykvården är och om alla som mår dåligt bara gömmer sig och sverigen friska låssas som att allt är bra så kommer ingen förbättring ske..