Haha De här låter precis som mig!
Jag har väldigt få maträtter som jag kan äta.
just nu äter jag i princip bara biffstroganoff och en egen variant av flygande jakob som igentligen är exakt likadan som biffstroganofen bara de att de är kycklig i istället.


http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article8247484.ab


Hittills okänd störning påverkar hur vuxna äter

Är du kräsmagad?

Det kan vara en ätstörning, hävdar forskare.

Nu ska beteendet utredas mer, skriver livescience.com.

 

Att vara petig med maten brukar gå över någon gång i barndomen.

Men för vissa fortsätter beteendet även i vuxen ålder.

Forskare tror nu att selektivt ätande kan vara en form av ätstörning, selective eating disorder, som tidigare varit okänd.

För en person med ett normalt beteende är det vanligt att ha ett litet antal livsmedel eller maträtter som man verkligen ogillar. Men de kräsmagade personerna har bara ett fåtal livsmedel eller maträtter som de verkligen gillar.

– Människor som är petiga med maten är det inte på grund av envishet, säger forskaren Nancy Zucker vid Duke University i USA till livescience.com.

– De upplever mat på ett annat sätt. Dofter eller färger kan framkalla associationer som får dem att tappa aptiten.

Ätstörningen begränsar livet för de drabbade. Många är rädda att föra över sina dåliga vanor på sina barn, och det sociala livet blir lidande. Det är till exempel vanligt att man undviker situationer där det serveras mat.


Stort mörkertal

För att få en bild av hur utbrett problemet är gjorde forskare vid Duke University en kartläggning i juli i år genom att lägga upp ett test på internet. Gensvaret var över förväntan. På bara fem månader hade 7500 personer gjort testet och kvalificerat sig som selektiva i sitt ätande.

Kartläggningen ska nu följas upp av ännu en studie. Vid Duke University tror man att flera faktorer kan påverka kräsmagade, till exempel om man som barn eller bebis led av sura uppstötningar eller tarmproblem eller om man som ung upplevde obehag vid matbordet.

Dock tror forskarna att selektivt ätande i stor grad skiljer sig från andra ätstörningar som anorexia eller bulimi.
En annan möjlig förklaring är att de kräsmagade helt enkelt har superutvecklade smaklökar. Många kräsmagade tenderar att gilla samma saker. De älskar salt, pommes frites är ofta en favorit, bacon det enda kött de äter men frukt och grönt är sällan populärt.

Men Nancy Zucker tror inte på den teorin.

– Många kräsmagade väljer bort mat på grund av hur den ser ut eller luktar, snarare än hur den smakar.

Vill du undvika att överföra ätstörningen på dina barn?

– Se till att måltiderna blir trevliga och avspända, tipsar Nancy Zucker.




http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article8247484.ab


En amerikansk forskare har funnit en gen, som styr tron på Gud. Genen har sannolikt varit en fördel i evolutionen, då den hjälper oss att inse vår egen dödlighet och rustar oss för att skapa harmoniska samhällen.

Kanske är våra andliga tankar och föreställningar om Gud bara ett resultat av kemiska reaktioner i hjärnan.
Det menar den amerikanske genetikern Dean Hamer, som har lokaliserat en specifik gen, som verkar bidra till att reglera dessa processer.

 Bland människor som har en särskild version av genen kommer man att finna många religiösa personer, medan tron är mindre uttalad hos dem som har en annan gentyp. Den växelspak som kan ställas så att vi blir mer eller mindre andliga är enligt Deam Hamer genen VMAT2.
Hamer arbetar vid det amerikanska institutet för cancerforskning i Maryland, och det var detta arbete som ledde till den nya upptäckten.
Dean Hamer var i färd med att göra en undersökning om människors rökvanor och beroende och hade delat ut ett frågeformulär till över tusen försökspersoner.
 En del av frågorna handlade om andlighet och berörde försökspersonernas tendens att förlora sig i ögonblicket, känna sig som ett med universum och låta sig fascineras av mystiska och oförklarliga saker. Som ett litet sidoprojekt rangordnade Hamer försökspersonerna efter hur många poäng de fick på de andliga frågorna härom, och därefter jämförde han deras genetiska bakgrund.
Jämförelsen var begränsad till nio gener, som alla är involverade i att reglera mängden av de signalsubstanser i hjärnan som kallas monoaminer. Gud finns i flera gener
Den genetiska undersökningen visade att försökspersoner med en viss version av VMAT2-genen ofta var starkt religiösa, medan de som var mindre starka i tron hade en annan version.
 Det tyder på att genen på ett eller annat sätt bidrar till att avgöra hur andligt lagda vi är.
Dean Hamer förväntar sig dock inte att VMAT2-genen är den enda ”Gudsgenen” – det finns otvivelaktigt flera.
De allra flesta gener samarbetar nämligen, och det är väldigt sällsynt att en enda gen räcker för att ge en helt ny egenskap. Det är inte så svårt att förställa sig hur VMAT2-genen, genom att påverka mängden signalsubstans i hjärnan, kan ha inflytande på hur andligt sinnade vi är.
Även om det finns många definitioner på andlighet, handlar det i hög grad om att kunna släppa tankarna och känslorna fria, så att man inte längre är bunden av det strängt logiska utan kan se omvärlden på nya sätt.
 Den grupp av signalsubstanser som kontrolleras av VMAT2- genen omfattar bland annat serotonin och dopamin. Serotonin är involverat i tillstånd som nervositet, stress och depressioner, medan dopamin är hjärnans belöningssubstans.
Den frisätts, när vi till exempel får beröm för en väl utförd uppgift eller tillfredställer kroppens behov genom att äta oss mätta.
Det kan ge en närmast extatisk lyckokänsla. Många narkotiska och medvetandepåverkande ämnen, som kokain, amfetamin och LSD, verkar också genom att förändra mängden dopamin och serotonin i hjärnan.
 Under ett rus upplever man föreställningar, som påminner om andliga upplevelser. Det är därför naturligt att en gen som bidrar till att kontrollera dessa ämnen kan ha stort inflytande över hur andligt inriktade vi är.
 En del forskare menar till och med att Gud bara är en illusion i hjärnan, men denna diskussion avvisar Dean Hamer med orden ”Om Gud finns, så finns han. Att veta vilka ämnen i hjärnan som är involverade i att inse det ändrar inte något av detta faktum.”
Genetikern understryker också att det är stor skillnad mellan andlighet och religion.
Andlighet är en känsla eller ett andligt tillstånd, medan religion är ett regelverk för hur de andliga känslorna skall hanteras. Som Hamer uttrycker det, så är andlighet något strängt personligt, medan religion är en kollektiv institution.
Det betyder också att även om man har den genetiska bakgrunden för att vara ”andlig”, så är det inte säkert att man använder den till att utöva en religion eller tro på en gud.
Undersökningen visade även att det bland försökspersonerna med stark andlig inriktning och den därtill knutna versionen av VMAT2-genen fanns flera som inte tillhörde något trossamfund och inte såg sig själva som religiösa.
 Dock gäller att om man har den särskilda ”andliga upplagan” av genen är det stor sannolikhet för att man är religiös och tror på Gud.
Dean Hamer menar även att genen spelar en stor roll i många religioner.
Till exempel tror han att personer som Jesus, Buddha och Mohammed haft den särskilda versionen av genen. Oavsett vad man anser om religion, kan det finnas många goda anledningar till att vi genetiskt är disponerade att tro på en gud.
Religion ger människor något att enas kring, och det kan ha varit avgörande för människans förmåga att fungera i fredlig samexistens.
Religion utövas ofta i gemenskap, där man samlas för rituella handlingar. Det kan ha inneburit att den speciella versionen av VMAT2-genen har odlats fram genom evolutionen, för att den gav våra förfäder en fördel – religion och andlighet enade samhället och gjorde det stabilare.
Från den gemensamma tron är det sedan inte långt till ett världsligt regelverk, som har lett till ordning och trygghet, som i sin tur har gjort det lättare att överleva. Därmed har de troende fått en evolutionär fördel i förhållande till dem som inte har haft den rätta genetiska bakgrunden. På detta sätt har personer med den särskilda upplagan av VMAT2- genen valts ut från generation till generation genom naturlig selektion, så att genen har bevarats i en stor del av befolkningen ända fram till våra dagar.
Döden lättare att bära Genen och förmågan att tro på Gud har säkert varit en fördel, då människans hjärna utvecklades och gav oss ett medvetande, som bland annat fick oss att börja grubbla över livet och döden. Vissheten om vår egen död kan sägas vara det pris vi betalar för vår höga intelligens, och det har tvivelsutan varit lättare att betala, när man kunnat luta sig mot en gud och tron på ett liv efter döden. Det är också anmärkningsvärt att religionen finns utbredd i alla mänskliga kulturer, även hos primitiva stamfolk, som har levt i djup isolering. Det är i sig själv ett gott argument för att spiritualitet och tro ligger förankrade i våra gener.




www.illvet.se

Hos alla djur inklusive människan ligger ångesten djupt i hjärnan. Närmare bestämt i två små områden kallade
amygdala, som sitter bakom de båda tinningloberna och ger oss en medfödd förmåga att omedvetet reagera snabbt på något oväntat och farligt, till exempel ormar, spindlar eller höjder.
Förmågan att känna rädsla har genom utvecklingshistorien bidragit till djurs och människors överlevnad.
Går en människa till exempel i en regnskog och trampar på en orm, är det amygdala som på en millisekund sätter igång den reaktion som gör att man snabbt drar åt sig fötterna och på så sätt undviker ett potentiellt dödligt ormbett.
Lika viktigt som det är att amygdala slår till snabbt, lika avgörande är det att detta centrum slår ifrån igen och återgår till ett avslappnat tillstånd, så att kroppen kan lämna sin alarmberedskap, som bland annat innebär att adrenalinet pumpar runt i kroppen.
Därför hålls amygdala i mycket strama tyglar av hippocampus och pannloberna, som bland annat hyser vårt ”förstånd”. Dessa båda områden i hjärnan tar så att säga ned amygdala på jorden igen.
Dessvärre kan denna oerhört känsliga balans hos en del människor sättas ur funktion, om de utsätts för en särskilt ångestframkallande händelse, till exempel en vägbomb i Afghanistan, en våldtäkt, en tsunami eller ett kraftigt jordskalv.
De strama tyglarna mellan hippocampus, pannloberna och amygdala slackas en aning, så att ångestcentrum inte släcks ned ordentligt igen.
Som ett resultat av den minskade kontrollen kan minnet av den obehagliga upplevelsen återkomma under helt ofarliga och banala omständigheter och gång på gång sätta igång den uppslitande larmberedskapen – utan någon som helst anledning. Det kan vara mycket invalidiserande, och tillståndet går under namnet posttraumatisk stressreaktion, vilket på engelska förkortas PTSD.
 Detta obehagliga tillstånd kan till exempel uppstå hos en hemvändande soldat, som under sin tjänst i Afghanistan har upplevt en bombexplosion på en landsväg utanför Kabul och förlorat en nära kamrat vid explosionen. Tillbaka i sitt hemland och en tid efter händelsen kan soldaten under en helt vanlig bilfärd på en helt vanlig landsväg plötsligt återuppleva traumat med hjärtklappning, andnöd och extrem ångest som följd.



Tills för kort tid sedan har det varit en gåta vad som krävs för att hindra ångestcentrum från att löpa amok. En amerikansk forskargrupp ledd av professor Denis Paré vid Center for Molecular and Behavioral Neuroscience vid Rutgers University i New Jersey – samma universitet som tidigare har kartlagt vilka gener som styr medfödd och inlärd rädsla – har i försök med råttor upptäckt några celler i amygdala som är ansvariga för att stänga ned ångestreaktionen.





 I sina försök har de använt sig av en klassisk uppställning, som man utnyttjar när man skall testa ångestreaktioner hos djur. I en bur utsätts en råtta upprepade gånger för ett ljud, som i sig inte framkallar någon rädsla.
 När forskarna kombinerar ljudet med att råttan får en elektrisk stöt i fötterna, kommer den emellertid att reagera med rädsla – kroppen spänns varje gång den hör ljudet, även om den inte får någon elektrisk stöt.
Råttorna utvecklar med andra ord en reaktion, som påminner mycket om den man ser hos människor med PTSD.
Liksom hos dessa människor är tillståndet hos råttorna förknippat med en markant ökad aktivitet i ångestcentrum, amygdala.
Fortsätter forskarna att utsätta råttan för ljudet kommer den utan elstötarna att efterhand sluta reagera med rädsla på ljudet, och aktiviteten i amygdala återgår till normal nivå.
Den terapi som råttan här genomgår påminner i grund och botten om den som man erbjuder amerikanska krigsveteraner, som återvänt från kriget och lider av PTSD.
En soldat som har upplevt en vägbomb placerar man till exempel gärna i en simulator som påminner om insidan av ett bepansrat trupptransportfordon.
 En film som realistiskt återger soldatens upplevelse av vägbomben på en afghansk landsväg spelas upp. Upprepade besök i simulatorn kan i många fall få aktiviteten i soldatens ångestcentrum att minska märkbart.

I försöket med råttorna tar forskare steget vidare,
för under lång tid har man haft fokus på en särskild grupp nervceller, vilka man har misstänkt spelar en central roll när aktiviteten i amygdala skall sänkas.
Nervcellerna går under namnet ”intercalated neurons” och kallas kort för ITC-celler.
Nyligen har forskarna haft framgång med att hos råttor sätta dessa celler ur spel,
för att se om det verkligen är de som är involverade i att stänga ned ångestcentrum.
ITC-cellerna har på sin yta receptorer, som är helt unika för dessa celler.
Med denna kunskap kan forskarna koppla ett giftigt ämne till en signalmolekyl, som binder sig just till dessa receptorer. När bindningen sker, kommer giftämnet att döda ITC-cellerna.
På så sätt fick forskarna fram råttor som i genomsnitt hade 34 procent färre av dessa celler. När dessa råttor därefter utsattes för den terapi som får ångestreaktionen att försvinna hos normala råttor, hade behandlingen en markant mindre effekt.
ITC-cellerna måste alltså spela en väldigt central roll, när ångestcentrum skall försättas i standbyläge.
Forskarna hoppas att denna kunskap kommer att bana väg för nya läkemedel, som kan förstärka ITC-cellernas förmåga att försvaga både förekomsten av och styrkan i PTSD-patienternas ångestanfall och därmed göra att dessa personer kan leva ett helt normalt liv, trots att deras våldsamma och obehagliga upplevelser fortfarande ligger lagrade i minnet

www.illvet.se