Har sett att det fortfarande kikar in folk här lite då och då så tänkte bara hinta om min aktiva blogg:
 
Här är lite bilder från vad som hänt i mitt liv den senaste tiden:
 
Min mamma dog sommaren 2012
 
Ett knappt år senare drabbades jag av MS
Min älskade katt blev så sjuk att vi var tvugna att avliva honom
 
 
Jag har gått ner 40 kilo
 
OCH 
 
Jag har gift mig
 
Jag hoppas på at se er på min aktiva blogg... Den är väldigt bra ;)

  

- Del 1 Jag minns inte mycket från min skoltid, det mesta jag minns är all ångest den framkallat..
Jag kommer ihåg känslorna från när jag började på lekis.. Jag var livrädd varje dag..
Jag tyckte det var fruktansvärt hemskt att gå till lekis.
Jag tror att det var i samband med att jag började lekis som min ångest började.. Jag minns hur ont i huvudet och magen jag fick varje morgon..
Men eftersom jag bara var sex år gammal förstod jag ju inte att det var för att jag var så orolig och spänd som jag fick ont.. Jag var så liten jag fattade inte alls var oron var för något.. Jag trivdes inte med de andra barnen och jag vill inte gå dit.. Jag talade om för mina föräldrar hur ont det gjorde i magen, & de blev ju så klart oroliga och tog mig till vårdcentralen.
Som så klart inte kunde hitta några fel eftersom det var på grund av oro som min mage gjorde ont.
Efter ett tag slutade mina föräldrar att tro på att jag hade ont i magen och började tvinga mig tillbaka till lekis.
Detta ledde till att jag som sexåring började hitta på att jag hade ont lite överallt för att slippa gå till lekis..
Jag minns fortfarande hur hemskt det kändes att ha så ont och att ingen trodde på mig.
Att ingen fattade hur dåligt jag mådde. Att ingen fattade att jag faktiskt hade ont på riktigt..
 
Min ångest fortsatte att finnas vid min sida, genom hela låg och mellanstadiet. Jag hade fortfarande ont i magen & huvudet och jag hade fortfarande ingen aning om varför.
Den gnagande ångesten i bröstet började också bli kraftigare och komma oftare vilket resulterade i att jag började skolka från skolan. Jag brukade ”låssas” vara sjuk för att få stanna hemma eller gå hem tidigt.
När jag började mellanstadiet började min frånvaro från skolan uppmärksammas och BUP kopplades in. På BUP fick jag höra att allt var helt okej och att allt var normalt..
Det jag inte fick veta var att mitt magont och den konstiga obehagliga känslan jag hade inuti mig , känslan av att bli uppäten inifrån, var ångest, och att det kunde bli motarbetat.
Visst man kanske inte ska berätta för en tioåring att den har ångest. Men jag spenderade flera år med att ha ångest som förvärrades för varje år, samtidigt som jag trodde att det var normalt och att det skulle vara så. Att det var rätt att vara i en sådan ständig smärta..
 
Det var någonstans i  lågstadiet som jag började skada mig själv med flit. Jag hade sedan en tid tillbaka knutit mina händer hårt för att känna smärtan från naglarna i handflatan. Men nu började jag även skada mig på andra sätt.
Jag märkte att jag blev av med lite av alla krigande känslor jag hade inom mig när jag slog näven hårt i väggen..
När jag inte hade nån vägg i närheten så bet jag mig själv i armen eller handen..
Den fysiska smärtan tycktes dämpa känslorna jag hade inne i mig..
Jag vet inte hur det kom sig att jag tog steget att skära mig själv, antar att det blev den naturliga utvecklingen från att nypa, bita riva, till att riva mig själv med föremål till att sedan hitta vassare och vassare saker att riva mig själv med.
Men ångesten blev bara starkare och starkare och då också mitt behov av att dämpa och stoppa känslorna.
Jag skadade mig med vassa föremål , slog mig själv med hårda saker eller dunkade huvudet i väggen.
Ju mer ångest jag fick desto mer skadade jag mig , och ju mer jag skadade mig desto mer ångest fick jag.. Ångesten utvecklades till det sämre och den började tala till mig, små röster i mitt huvud som talade om hur värdelös jag var, att ingen ville ha mig och att jag inte förtjänade att leva.. Detta gjorde att jag blev djupt deprimerad.
 
             

- Del 2 Jag kände mig så värdelös.. Jag hatade mig själv mer än något annat på jorden. Jag hatade mig själv för att jag levde och förpestade livet för alla som hamlade i min väg, jag hatade mig själv för att jag var så ful och misslyckad..
Jag hatade allt som hade med mig att göra.. Jag kände att det inte fanns någon i hela världen som tyckte om mig.
Allt självhat förblindade mig så jag inte kunde se min familj och mina vänner som alla älskade mig..
Mitt självskadebeteende hade vid det här laget nått stadiet där jag började skära mig.
Men mitt självdestruktiva beteende slutade inte vid det.
Jag hade börjat röka bara 13 år gammal och jag förlorade oskulden inte långt där efter, med en kille nästan dubbelt så gammal som mig.
Jag upptäckte att killar ville ha mig, killar såg mig. Jag märkte också att det var lätt att låta dem utnyttja mig.
Jag började ha sex med killar och låta dem utnyttja mig för att på nått sett visa att jag faktiskt var nått att ha.. Ville dem ha sex med mig kunde jag ju inte vara så hemsk?
Min högstadietid består av cigg, sex och rakblad.. Det är sjukt hur många äckel som utnyttjade mig.. Jag hatar verkligen att ingen sa nej.. De flesta var faktiskt vuxna, och borde fattat att allt inte stod rätt till.
Jag menar en trettonåring som inte är oskuld? en fjortonåring med risp-sår över hela kroppen? En Femtonåring som haft fler sexpartners än en trettioåring? Hur kan man ens ha sex med en trettonåring? Jag menar ingen jag hade sex med var under 18 år, var det tanken på en oskuld som var lockande?
Jag brukade säga att jag var oskuld fast jag inte var det i början eftersom jag skämdes så över mig själv.. Tror att vissa märkte att jag inte var oskuld men dem fick gärna tro att jag var det.. killarna verkade tända på att ta min oskuld så jag lät flera stycken göra det..
Under dem åren jag lät mig utnyttjas skaffade jag mig ett par förhållande med riktigt idiotiska killar.. Våldsamma killar, killar med alkohol och drogmissbruk.. Killar som jag intalade mig själv att jag förtjänade att tvingas vara med..
 
Under mina högstadieår gjorde jag mycket dumt som jag ångrar. Jag lät ångesten styra mitt liv. Jag lät ångesten ta över helt.
Jag lydde mina impulser jag sket totalt i skolan. Den gav ju mig bara ångest ändå så varför besvära sig med att gå dit?? Det gjorde ju så ont att vara där, det var bättre att självplåga mig på ett förståelig vis.. Och BUP var förstås inte till någon hjälp nu heller..
Jag vet faktiskt inte om dem försökte hjälpa mig och jag stötte bort hjälpen eller om jag inte fick nån hjälp.. Jag kan inte minnas att dem gjorde så mycket mer än att tvinga mig dit & prata 1-2 gånger i veckan.
Jag minns att jag fick vara inlagd på BUPs psykavdelning 3 gånger, de försökte få mig att bo där men jag totalvägrade för det mesta .
Men 3 gånger lyckades dem tvinga dit mig..
Jag rymde dock ganska fort.. Jag hatade det stället och ännu mer hatade jag personalen..
Det var ett par gubbar där som verkligen inte borde få jobba med människor,.. Speciellt inte barn som mår psykiskt dåligt.. De skrämde verkligen livet ur mig. De betedde sig väldigt hotfullt mot mig och de andra patienterna.
De var också väldigt nedlåtande. Absolut inte bra kvaliteter för någon som ska jobba med en tolvårig tjej med social-fobi och dåligt självförtroende.
Att hota med våld och prata om hur alla ouppfostrade barn borde få sej ett kok stryk så de lär sig, var inte så bra taktik för att få mig att lättare vara tillsammans med människor. Kan ju säga att det bidrog ganska bra i fördel till min ångest istället för att hjälpa mig..
Detta låter antagligen inte som nått farlig för dom flesta, men jag var verkligen livrädd för de två männen som var där.. Jag trodde verkligen att de skulle slå ihjäl mig om dom fick chansen. De fällde alltid små kommentarer som skrämde mig. Även om det inte var riktat till mig blev jag riktigt rädd. De kunde tex sitta och kolla på tv, säg nått polis-program där en skurk tagit någon gisslan & tvingar dem att köra. Då kunde den ena kläcka ur sig.. Jag skulle lätt kunna ta honom, ett slag i tinningen & han skulle hamla i koma.. Varje natt hörde jag de där kommentarerna spelas upp i huvudet på mig..
De sa också saker som skadade mitt redan alldeles förstörda självförtroende. De antydde att jag var dålig för att jag inte klarade av att gå till skolan som normala barn, de antydde att jag var ouppfostrad och lat. De pratade om hur dåligt det skulle gå för mig i livet eftersom jag ”förväntade mig få allt på silverfat”, de tyckte sa att jag var dum som trodde att jag skulle kunna sitta hemma & lata mig & ändå få pengar. . Vilken Tolvåring behöver höra sådant??
Andra gången jag var inne gav den ena in ett underbältet slag genom att förolämpa mitt husdjur.
” Fan vilken äcklig astmahund. Det e ju såna som andas så konstigt”. eller ”En sån hund e ju bara för gamla kärringar”. och ”Vilken tönt hund. Kamphundar ska det vara”
Iallafall efter dom inläggningarna kämpade jag med näbbar & klor för att inte bli inlagd där igen.. Jag tror att det enda man fastslog på BUP under mina 8 år där var att jag inte hade ADHD ..
Det jag dock inte fattar är varför de proppade mig så full med mediciner om de verkligen ansåg att allt var helt normalt som de fortsatte att säga under 7 av dom 8 åren..
Dock när jag läste min journal efter att jag slutat där så stod det att jag har panikångest, depressioner och ”skolfobi” vilket egentligen är socialfobi. så så mycket var det med att allt är normalt..
Fattade de inte att ovissheten om vad mina känslor kom ifrån gjorde att jag mådde sämre??
Jag har sagt det förut och jag säger det igen..
BUP hade säkert kunnat stoppa mina sjukdomar om dom bara hade velat..
Men det är ju lättare att bara skriva ut lite mediciner & hoppas att dom hjälper istället för att kosta på en lång utredning och riktig behandling.. Så någon behandling blev det ej, och mina sjukdomar lämnades att utvecklas och få fullkraft.
När jag slutade högstadiet gick jag ut med IG i princip alla ämnen och 97% frånvaro.
Det enda positiva som hände under högstadieåren var att jag träffade min underbara pojkvän.  
Jag var som vanlig ute efter att låta mig utnyttjas av massa killar, men just han var det nått speciellt med.. Han brydde sig faktiskt om mig på riktigt. Han brydde sig om mig som person och inte som sexdocka..
Vi blev kompisar och 2 månader senare blev vi ihop och vi är ihop fortfarande.
 
           

- Del 3 
Det var när jag träffade Jakob som mitt liv fick en mening.
När jag träffade honom upptäckte jag att det fanns en mening med att fortsätta leva.
Han har hjälpt mig otroligt mycket och det är tack vare honom som jag fortfarande lever. Han är det bästa som hänt mig. Han fick mig att inse att det var värt att kämpa för att bli frisk. Han fick mig att se att det fanns vackra saker i livet.
 
Allt var inte längre svart. vår kärlek öppnade ett fönster som släppte in lite ljus i allt mitt mörker.
Han fick mig att tro på att livet kan bli bra. han fick mig att se att jag förtjänade att bli frisk, han hjälpte mig att bygga upp ett självförtroende. Han fick mig att för första gången se en framtid. Den bilden av en framtid tillsammans med honom fick mig att börja kämpa..
Vårt liv är inte perfekt jag är fortfarande inte helt frisk, men vi har nått långt.. Mitt självskadande är nästan helt borta.
Vi har våra underbara katter och en fin lägenhet, och jag älskar honom mer och mer för varje dag som går.
Han har ställt upp så mycket för mig, och han har kämpat tillsammans med mig för att bli kvitt mina självskador.
Han har fått se mig göra saker som ingen människa borde behöva se..
Men han har ändå stannat vid min sida. Men som dom säger ” Kärleken övervinner allt” Han har fått uppleva min ångest på många olika sätt, jag önskar verkligen att han inte hade behövt det. eller dom gånger han har fått lämna mig på behandlingshem när jag legat på ett sjukhus golv och skrikit och gråtit. Eller alla gånger han fått följa med mig till akuten efter mina återfall i självskadandet..
De gånger han fått torka mitt blod och mina tårar.. Ingen människa ska egentligen behöva göra såna saker..
Jag står inte ut med mig själv så det är ett under att han gör det .. Han är min egna lilla hjälte :) det har hänt mycket under dom åren vi varit ihop. först , direkt efter högstadiet, började jag i en specialklass med folk med liknande problem som jag. Där började jag jobba på att få betyg i svenska och engelska. Där var lärarna utbildade att hantera ”problembarn” som jag ..
Jag säger problembarn för det var det dom kallade mig när jag gick i högstadiet..
 
Där i den skolan som låg i en lägenhet bredvid den riktiga skolan kände jag för första gången att någon förstod mig.
Jag fick mycket hjälp och jag kunde också plugga i min egen takt, det vill säga så mycket jag klarade av utan att överbelasta mig med ångest.
Jag gick i skolan 2 dagar i veckan och 2 timmar per dag, och jag blev hämtad av en lärare varje morgon så att jag skulle slippa åka buss till skolan ,vilket gjorde att jag kunde koncentrera mig bättre på skolarbetet.
Jag gick 2 år på den skolan och fick betyg i både svenska och engelska.
Efter det började jag på en folkhögskola för att läsa in matte, historia mer svenska och engelska och även lite musik.. Jag gick där i 2 veckor sen fick jag lungsäcksinflammation.
När jag kom tillbaka efter en vecka som sjuk betedde sig läraren väldigt illa. hon trodde inte på att jag vart sjuk utan trodde att jag hade skolkat.
Det ledde till att jag fick en ångestattack och hon skällde ut mig inför hela klassen för att jag inte kunde skärpa mig .. Så jag slutade där och började fokusera på att ta itu med min ångest problematik istället, för det blev tydligt att jag inte skulle klara av att gå i skolan på fulltid innan jag blivit frisk..
Så det senaste året har jag vart sjukskriven och stått i kö för behandling.. Det har i stort sätt inte hänt mycket på psykvården men jag hoppas att de kan få igång det hela snart..
Jag vill bli frisk nu nu nu …. Jag är jävlit trött på ångest , depressioner och panikattacker jag vill verkligen att det ska försvinna. nån borde uppfina en mirakel medicin som tar bort all skit.. speciellt med tanke på att mediciner är det enda psykvården har att erbjuda..
Jag är iallafall glad att jag med Jakobs hjälp lyckas ta mig ut ur självskadorna.. det e tur att jag träffat nån som kunnat hjälpa mig.. nästa steg är att kämpa mot ångesten & kanske kunna klara av att gå ut ur lägenheten nån gång ibland..
 
           
 
- Del 4
År 2010 är jag 20 år gammal och sjukskriven sedan ett par år tillbaka.
Jag går hos en psykolog där jag bor som misstänker att jag har en borderline personlighetsstörning.
Det händer fortfarande inte mycket. Jag medicineras och träffar min läkare max 2 gånger om året.
Men jag får iallafall en remiss till en utredning.
 
Jag genomgår utredningen och blir diagnostiseras med Asperger, ADD, GAD, Panikångest och Atypisk Depression. Jag får av utredningsläkaren veta att de finns ADHD medicin att prova som kan hjälpa mig att må bättre. Hon hänvisar mig till min egen läkare.
Jag ansöker direkt efter ett läkarmöte. Men väntetiderna är långa.
Det tar mer än ett halvår att få ett möte. Jag får ett recept i handen och läkaren skickar hem mig igen med löfte om uppföljning efter en vecka.
Medicinen funkar inte alls och veckorna går utan att min läkare hör av sig. veckorna blir till månader och fortfarande hörs ingenting. Tio månader har gått sedan jag fick mina diagnoser när jag kontaktar vårdjouren och ber dem tjata på min läkare.
Han skickar då ett nytt recept med min psykolog. Så nu har jag ännu en ny medicin att prova.
 
Jag känner mig konstig. Men nu har jag ju iallafall ett svar som jag så länge letat efter.
Mest av allt blir jag besviken när jag tänker på all hjälpen jag hade kunnat få i skolan om jag hade fått diagnosen i tid. Jag hade kunnat få tillgång till specialskolor, assistenter och inte minst av allt, Jag hade blivit förstådd.
Att inte veta har ju länge tärt på mig. Jag mår bättre nu när jag vet vad som är fel. Jag har fått tillbaka ett litet hopp om att jag i framtiden kommer kunna få hjälp nu när det finns en diagnos att jobba efter.
Allt hänger nu på att psykiatrin skärper sig och tar i tu med sina problem. För just nu fungerar den inte..
 
 
           
 
-Del 5 Året är nu 2012 Min mamma har just dött. Jag tänker mycket på varför så mycket tycks drabba just mig. Jag har aldrig förväntat mig att livet ska vara lätt, Men så här svårt? Har alla så mycket skit i sina liv?
Jag saknar min mamma så otroligt mycket. Hur kan man dö i sömnen när man är 43 år gammal och aldrig har varit sjuk?
Är detta någon hämnd från några högre makter emot mig för att jag är en så dålig människa? Är det för att jag inte kan jobba? för att jag inte kan ta hand om mig själv? Varför kan jag inte få ett normalt liv?
 
Jag är fortfarande sjukskriven och har i dagsläget inga mediciner. För de tycks ju inte fungera för mig. Det är tal om att jag kanske ska skaffa boendestöd. Känner mig rädd. Bara tanken på att okända människor ska komma in i mitt hem och röra mina grejer.
Människor som jag måste prata med. Vara tillsammans med helt ensam. Jag blir så nervös att jag nästan spyr bara av att tänka tanken. Min psykolog har bytt jobb så jag står just nu helt utan psykologkontakt. Men jag har fått en arbetsterapeut i stället.
 
Del 6-2013-05-24
 

Livet rullar på. Det har snart gått tio månader sedan mamma dog. Jag kämpar fortfarande på allt jag kan.
Vid jul hade jag ett återfall i mina självskador efter att ha varit självskadefri i nära två år. 
Jag skriver mycket för att reda ut mina tankar och känslor. Efter mammas död har jag blivit väldigt rädd för att förlora någon eller något som jag älskar. Döden finns ständigt i mina tankar. Precis efter mamma gick bort så var jag väldig orolig och vaknade flera gånger varje natt för att gå runt och kolla så alla djuren och Jakob fortfarande levde. Att Jakob lever är fortfarande det första jag kollar när jag går in i sovrummet och Jakob sover.
Att ha förlorat min mamma är jättetungt. Men jag fokuserar på att utmana mig själv. Jag kämpar med att försöka lära mig vara i mataffärer och jag försöker ta körkort, Jag spenderar också mer tid med familjen och jag träffar arbetsterapeuten varannan till var tredje vecka. Det är ganska mycket prat om att börja på DBT. Men jag är fortfarande inte "frisk nog" att klara av den utmaningen. 
När jag får körkort kommer det nog att gå lite lättare för då försvinner ju ett av de svåra delarna av att börja på DBT , nämligen att åka buss helt själv.
Precis som för alla så har jag både bra och dåliga dagar och jag försöker verkligen ta tillvara på alla bra och fina stunder som jag får uppleva.

 
2013-11-27
 
När man tror att livet inte längre kan bli värre så kommer nästa slag. 
För lite mer än en månad sedan fick jag diagnosen MS. Just nu är jag jättedålig. Kan knappt gå eller styra min vänsterarm. Jag är totalt utmattad. och jag vet på riktigt inte hur mycket mer jag ska orka med. Jag är 23 år gammal och mitt liv känns som ena helvetet efter de andra. Tänk om det fortsätter såhär? Vad kommer härnäst?
Jag vet i nuläget inte mycket om min MS, Det jag vet är att man hittat flera förändringar i både hjärna och ryggmärg, vilket förmodligen betyder att antingen har jag en aggressiv form MS eller så har jag haft MS:en längre än man först trott. 
Jag personligen tror att allt började för cirka 3 år sedan, då jag själv märkt en försämmring i mitt fysiska mående allt sedan jag hade min B12-brist och det var ju år 2010. 
 
 
Ny Blogg, add, asperger, depression, död, gad, livet, mobbning, ms, självskador, ångest,