Abi
Hej, det är jag som är Abi, jag är 21 år och jag har skadat mig under ca sex år från det att jag var 14. Jag blev mobbad under mellanstadiet och fick tillslut byta skola, jag hade svårt att hantera känslorna som kom av mobbningen och lärde mig att stänga in alla mina negativa känslor så som att vara ledsen och arg, men jag fick fortfarande känsloutbrott och grät mig till sömns varje natt, när jag var 14 år kunde jag inte längre styra mina känslor och på något vis kom jag på idéen att skära mig, och det blev snabbt en vana. Mitt mående spårade snabbt ur och blev bara värre och värre, jag fick vredesutbrott och ångestattacker, och självskadandet följde såklart samma mönster. Jag blev inlagd gång på gång och fick vara månader åt gången på BUPs slutenvård, efter många år fick jag mina första diagnoser, bipolär och psykos UNS, och när jag börjat gå på VUP fick jag ytterligare två diagnoser, ätstörning UNS och borderline. Jag fick möjlighet att gå DBT, en intensiv terapi i grupp och ensam, och tack vare det stödet, och att jag lyckades ordna upp mitt liv tack vare min pojkvän kunde jag tillslut sluta att skada mig och har inte skadat mig på åtta månader och mår bättre än vad jag kan minnas att jag någonsin gjort. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna må bra, jag trodde att jag var obotbar, eller att sluta skära mig men det var möjligt! Det finns alltid hopp...
Jag har ärr över hela kroppen, men jag skäms inte för dem och döljer dem inte. Jag kan gå i kjol och linne utan att tänka på vad folk tycker, det händer att folk kommenterar men jag har sedan länge lärt mig att inte ta åt mig av vad folk säger. Jag är stolt över att jag har vunnit kampen mot mina hjärnspöken och mina ärr är mina krigssår, varken mer eller mindre.
Mvh Abi
Pauline
mitt namn är pauline och jag är 13 år och nu ska jag berätta om varför jag börja självskada mig jag började skära mig för ungefär 5 månader sen eller något jag gjorde det för att mina föräldrar skilde sigoch då har jag velat ta självmord sen när mamma börja prata om en flytt till en annan stad och att jag var tvungen att lämna min katt som är mitt liv så har jag mått ännu sämre men jag har aldrig tänkt på det så mycket som jag har gjort nu när jag skär mig gör det mig lugn och när jag känner smärtan så mår jag bra jag skärde in ett "S" som står för sigge som är min katt när jag gjorde det blev min kille ledsen och trodde att han gjorde så att jag mådde dåligt och jag mår dåligt av att han gör det så då slutade jag med det och nu mår jag mycket bättre och min kille och alla mina vänner stöttar mig
Ebba
Hej! Jag heter Ebba och är 17 år. Jag började självskada när jag var 11-12 då mina föräldrar flyttade isär. Det började med att jag rispade mig med saxar och nålar eller brände mig, men en natt i sjuan när min panikångest var som värst skar jag mig för första gången med rakhyvel. Först var jag nog mest nyfiken på om det skulle fungera, om det verkligen skulle dämpa ångesten. Sedan var jag fast. Overklighetskänslan som man ibland får med panikångest försvann direkt då jag kände smärtan. Jag har försökt sluta flera gånger, men det har aldrig funkat helt och jag har haft många återfall. Istället började jag tillexempel sniffa bensin. Mina föräldrar visste om att jag skar mig, men inte hur mycket och hur allvarligt. När dem äntligen fick reda på det skickade de mig till bup-akuten där jag fick olika mediciner och hjälp. Nu har jag nästan lyckats sluta, jag får fortfarande återfall ibland men blir med tiden bättre och bättre. Allt är tackvare bup och min familj som har hjälpt mig igenom allt. Det går att sluta självskada om man verkligen vill, och vågar söka hjälp av andra.
Bilderna togs någon gång då jag började.
