Cajsa
hej! Jag tog modet till mig och inse att detta kanske hjälper andra så det är väl värt ett försök?
här kommer det (om det är för långt ber jag om ursäkt);
Cajsa
(Jag har inga ärr att visa, då de är som svaga missfärgningar för att min kropp läker bra. Låter möjligen som ett påhitt men nej)
Jag är en tjej på 14 år och detta är en del av min berättelse.
Jag är en tjej på 14 år och detta är en del av min berättelse.
Jag antar att det som varit värts är att jag sett ner på mitt beteende och trott att det inte varit värt besväret att försöka ändra på då andra hade det värre och
mina värsta tillfällen var "piss i Nilen" jämfört med alla andra där ute som mådde dåligt.
Jag har levt ett relativt normalt liv i andras ögon, men led i tystnad inombords, jag klarade mig igenom lågstadiet men dock inte utan stenar och skällsord som kastades mot mig dagligen.
När jag var nio år skiljde sig mina föräldrar, vilket kom som en chock då jag aldrig sett dem bråka eller diskutera allvarligt.
Detta ledde till att jag började dra mig undan från gamla vänner och svälta mig för att passa in i det 'populära' och kanske hitta något som distraherade
mig från livet hemma som slets i bitar enligt mitt perspektiv.
Jag blev undernärd men ingen märkte och tillslut när de populära inte ville ha mig ökade jag istället stort i vikt och kom in i det mer kriminella och rebelliska kretsarna.
Senare i början på 7:an gick jag väl tillbaks till en så kallad normal tonåring, trots min glada mask, hyperaktiva beteende och udda klädval.
Jag har diagnostiserade mig själv i smyg till att ha någon bi-polär sjukdom då jag ena tiden kunde ligga på topp och vara lyckligast i världen och pigg som en mört, och andra vara
på botten med skriken i halsen och knapp ork att stå upp.
Jag lider av tvångstankar,fobier,sömnproblem, irriterande impulsbeteende, hallucinationer och allmänt sjuka tankar om vad jag vill göra mot människor.
Ett problem är/var dock min sexualitet som jag aldrig kommer kunna utleva på det sätt jag önskar.
Ett problem är/var dock min sexualitet som jag aldrig kommer kunna utleva på det sätt jag önskar.
Det har varit svårt att leva med och jag började skära mig, kanske inte djupt men sår är alltid i slutändan sår.
För inte allt för länge sen då jag i chock mot mig själv dumpade min pojkvän då han inte respekterade att jag hade svårt för all sorts närhet.
Jag föll ner i mörkret och kunde inte gå nära vassa föremål eller saker som kunde bli vassa utan att försöka skära upp mig.
Jag önskade mig bort från jordelivet.
Men när jag skulle kolla upp mina sömnproblem, tänkte jag att det var lika bra att erkänna mina problem för mamma.
Idag har min hjälp börjat med BUP.
Jag är ihop med min älskade Nataniel igen då han kom tillbaks för att laga mig efter att ha krossat mig, och jag får laga det jag hade sönder i honom.
(Jag orkar inte diskutera hur hemsk perioden utan honom var för oss båda, men blodpölar bildades och halsar blev trötta av skrik)
Och en flicka, som jag inte kan beskriva utan ord, så underbar är hon! hjälpte mig igenom mina självmordstankar när de var som värst
och idag är vi närmre än vi trodde att själar kunde vara (, om vi nu inte delar samma).
Jag kämpar mig bort från det hemska med en underbar person i var hand.
Det blev en lång text men det är svårt att svamla (vilket jag gjorde ändå!) ihop en kort text för att förklara.
Jag hoppas ni där ute som läser får den hjälp ni förtjänar och inser att inga problem är försmå!
Så vacker min flicka sa ska vi alla stå
"starka med ärr där vi förut hade sår"
Lyckan vara med er! <3
Ellinor
hej mitt namn är ellinor.
Mitt självkadebeteende började när jag var 8 år.
Började väldigt fort få självmordstankar & ibland inte bara tankar...
Hur mitt självskadebeteende började va att Pappa gjorde sexuella övergrepp på min mamma m.m. jag, min bror & min mamma tog en dag dom saker vi behövde och åkte iväg, vi bodde hos mammas kommpisar i flera månader, jag var då 6 år. Mamma hade träffat en ny kille & vi flyttade in där, pappas misshandel hade smittat av sig till vår mor. Hon började ganska snart slå, skrika & det blev mycket bråk. Jag fick inte åka någonstans & delade rum med min bror på vinden. Jag fick en syster & allt blev lungt ett tag tills våran mor började slå oss igen, det var då jag började skära mig lite lätt. När skolan började bodde jag & min bror varannan helg hos våran pappa, han va alkoholist & va ofta hos grannar, kom hem full, hade hit sina kommpisar & dom satt och drack. Ibland fick jag & min bror följa med till pappas kommpisar när dom satt där & drack. Allting bara rasade, jag kunde inte vända mig till någon, jag va väldigt tyst av mig & hade inga vänner jag höll allt inom mig. Tänkte att fysisk smärta är bättre än psysisk.
Jag började dricka i tidig ålder, jag drack för att för bara en stund kunna försvinna & glömma allt.
Jag låg sömnlös många nätter, oftast grät jag mig till sömns.
Jag hade flyttat till pappa på heltiden, jag orkade inte med slagen & bråken längre.
Hur mitt självskadebeteende började va att Pappa gjorde sexuella övergrepp på min mamma m.m. jag, min bror & min mamma tog en dag dom saker vi behövde och åkte iväg, vi bodde hos mammas kommpisar i flera månader, jag var då 6 år. Mamma hade träffat en ny kille & vi flyttade in där, pappas misshandel hade smittat av sig till vår mor. Hon började ganska snart slå, skrika & det blev mycket bråk. Jag fick inte åka någonstans & delade rum med min bror på vinden. Jag fick en syster & allt blev lungt ett tag tills våran mor började slå oss igen, det var då jag började skära mig lite lätt. När skolan började bodde jag & min bror varannan helg hos våran pappa, han va alkoholist & va ofta hos grannar, kom hem full, hade hit sina kommpisar & dom satt och drack. Ibland fick jag & min bror följa med till pappas kommpisar när dom satt där & drack. Allting bara rasade, jag kunde inte vända mig till någon, jag va väldigt tyst av mig & hade inga vänner jag höll allt inom mig. Tänkte att fysisk smärta är bättre än psysisk.
Jag började dricka i tidig ålder, jag drack för att för bara en stund kunna försvinna & glömma allt.
Jag låg sömnlös många nätter, oftast grät jag mig till sömns.
Jag hade flyttat till pappa på heltiden, jag orkade inte med slagen & bråken längre.
Inte för att det var så mycket bättre hos pappa, jag var ständigt rädd.
efter att ha hört av min äldre syster som redan flyttat hemifrån, vad pappa gjort med henne osv.
Jag var rädd för att han skulle göra samma saker med/mot mig.
Jag var rädd för att han skulle göra samma saker med/mot mig.
Jag kom i kontakt med socialen, va där på möten i flera månader, blev akutflyttad till ett familjehem & fick prata med psykologer, kontaktpersoner, tvingades bygga upp kontakten med mamma. Jag hade fått träffa min lillasyster som jag inte sett på nästan 1 år.
jag hade inte skurit mig på ca två månader. Men jag flyttade hem till min far & började snart igen. Mitt psyke var nere på botten & jag såg endast det negativa i mitt liv, jag orkade inte enns ta mig upp ur sängen. jag bara låg där & grät. Jag gick inte ut på 1 månad & 2 veckor.
Första dagen jag gick ut ur mitt hem träffade Linus, jag föll för linus rätt snabbt.
Han fick mig att ha ngt att leva för, han hjälpte mig ur all skiten. Vi är tsm än idag & har pratat om förlovning & om ca ett år så flyttar vi ihop.
Efter att jag träffade Linus har jag varken skurit mig eller druckit. Jag gråter inte alls lika mycket längre, ibland händer det att jag kollar ner på min arm tänker tillbaka & blir stolt över mig själv att jag orkade ställa mig upp & stå på benen trots alla slag m.m. På den tiden trodde jag att jag skulle vara död just nu. & ibland tittar jag ner på Linus lika ärriga arm som min, gråter & tänker på att han var lika stark som mig att jag hittat någon som gör mig lycklig och glad. Jag är stolt över både mig själv & honom.
Jag har många ristningar kvar, skärmärken, ärr utav alla möjliga saker, brännmärken osv.
jag hade inte skurit mig på ca två månader. Men jag flyttade hem till min far & började snart igen. Mitt psyke var nere på botten & jag såg endast det negativa i mitt liv, jag orkade inte enns ta mig upp ur sängen. jag bara låg där & grät. Jag gick inte ut på 1 månad & 2 veckor.
Första dagen jag gick ut ur mitt hem träffade Linus, jag föll för linus rätt snabbt.
Han fick mig att ha ngt att leva för, han hjälpte mig ur all skiten. Vi är tsm än idag & har pratat om förlovning & om ca ett år så flyttar vi ihop.
Efter att jag träffade Linus har jag varken skurit mig eller druckit. Jag gråter inte alls lika mycket längre, ibland händer det att jag kollar ner på min arm tänker tillbaka & blir stolt över mig själv att jag orkade ställa mig upp & stå på benen trots alla slag m.m. På den tiden trodde jag att jag skulle vara död just nu. & ibland tittar jag ner på Linus lika ärriga arm som min, gråter & tänker på att han var lika stark som mig att jag hittat någon som gör mig lycklig och glad. Jag är stolt över både mig själv & honom.
Jag har många ristningar kvar, skärmärken, ärr utav alla möjliga saker, brännmärken osv.
Har börjat tattuera över det mesta.
Det är en kortare version av min historia.
Linus har ett annat namn på riktigt.
