Josefin
Hej!
jag heter Josefin och är 16 år.
jag började skada mig själv när jag gick i femman om jag minns rätt.
Kommer inte ihåg varför, men jag kommer ihåg att det fanns i tanken och att det sen blev en frestelse för mig.
Till slut mådde jag så dåligt att jag tog en rakhyvel och drog över handleden så att bladen skärde in i huden.
jag tryckte också bladen så hårt jag kunde och drog långsamt så att bladen gick in i huden.
jag kommer ihåg den underbara känslan jag fick när jag såg blodet komma, när jag kände den svidande känslan.
Och så höll jag på ett tag. Till och från.
Men sen blev det värre och värre och jag började även slå mig själv med min plattång, hårtork m.m.
I åttan mådde jag sämre och plockade även isär rakyveln för att få enbart bladet.
och så höll jag på ett tag.
Men iår, den 10 februari blev jag tillsammans med världens bästa kille, som alltid finns för mig.
I mars iår började jag gå till Bup. Min kille fick mig att sluta skära mig och slå mig i maj iår!
jag mådde bra hela mitt sommarlov, men nu mår jg skit igen, nästan sämre äv vad jag har gjort förut.
Och jag har börjat slå mig själv. har spraydeo som jag håller nån millimeter ifrån huden och sprutar tills huden
till det fryser och jag inte har någon känsel kvar.
Jag gör allt för att undvika att skära mig, När jag mår så dåligt att inte klarar av att ha någonting i mig längre brukar
jag slå min knytnäve i betongväggen, golven, slå mig själv i huvudet.
Men nu har jag börjat igen med att rista med en nål i stället för att skära, men om jag har otur kommer jag antagligen börja med det igen..
Jag har den turen att mina sår har läkt så fint så den knappt syns. Det är inga stora ärr jag har, men det är ifrån när jag har skärt mig.
Men jag vill inte skära mig, jag vill inte va fast i ett sånt här beteende!
Jag ska klara mig ur det!
Mvh, Josefin
(det som syns tydligast, är det som jag gjorde nyligen. Det andra syns knappt)
*
Bilden e gammal ca 2 år gammal och jag slutade för ett år sen.
Jag har haft ett självskade beteende i 5 år, har då skadat mig själv på olika sätt, tex skära sig och göra blåmärken.
Har även ett drogberoende som jag just nu håller på att ta tag i
Jag är diagnostiserad med schizofreni och jag e "frisk" anorektiker
jag hör och ser saker som inte e verkliga. De skapar väldigt mycket ångest känslor och oro
och de ända sättet för att att kunna överleva just då var att skada mig själv.
men för ett år sen träffade jag min underbara pojkvän, och han fick mig att sluta.
Men nu överlever jag utan självskade beteendet, och jag mår mycket bättre utan de.
Hur de är för mig att leva med mina ärr nu, väldigt bra, idag får jag inga blickar alls, men precis när jag började visa dem var de folk som stirrade, skrek efter mig och frågade massa. Men nu gör ingen de, de e väldigt skönt
M
jag har skärt mig för att jag mått sjukt dåligt. (varför skulle man annars?)
men, jag har iallafall gått igenom endel. och det är ;
jag har blivit grovt misshandlad av min pappa, från år 4-14. och jag har nästan blivit våldtagen av honom med. när jag var mindre, så gick han in i mitt rum, & la sig i min säng när jag sov. & började smeka min kropp. & försökte ta av mina kläder. sen flyttade han. & stället han flyttade till var mindre än någon minut från tågstationen, så jag brukade lägga mig ute på tågrälsen..
sen, har min mamma haft anorexia, & när jag var 11år så försökte hon att ta sitt eget liv. så jag blev väckt mitt i natten av min mormors syster som sa att min mamma var inne på akuten för att hon svalt alla sömntabletter hon ägt. så hon hade ringt min mormor (som bor vägg i vägg med oss) och sagt allt hon gjort. & innan dom kom ut till bilen som var utanför hade hon somnat.
sen nu i somras, höll jag på att ta mitt eget liv. & jag har varit nära 2gånger nu. men min mamma är sjuksköterska, så har aldrig behövt till akuten.. men iallafall, i somras så hade jag världens underbaraste pojkvän. & han lovade mig ett helt nytt liv. men sen efter 3månader, så sa han att han inte orkade & vara orolig för mig hela tiden. för att jag mått så dåligt & att jag skärt mig. & han var hela mitt liv, så när vi gjorde slut.. så försvann allt. all livsglädje jag fått, allt! visst, 3månader kanske inte är så länge, men de var tillräckligt länge för att jag skulle fästa. låter kanske smått hemskt att jag tycker att denna händelsen är den värsta, men jag var så pass liten när dom andra hände, så jag trodde att allt det hände alla..
och under tiden vi var tillsammans, så hade jag lovat honom att sluta skära mig. och det gjorde jag, men när vi gjorde slut så började jag igen. & det var då som jag var nära på att dö. jag tappade känslen, jag såg att allt svartnade framför mina ögon. allt snurrade. & jag blev trött. men nu har jag lyckats & sluta. hade hållt mig i 3månader, nästan 4. men för någon vecka bröt jag det.. men jag mådde dåligt efter, när jag torkat upp allt blod som jag förlorat. så jag lär inte göra det igen. för det hjälper mer & ta itu med problemen..
dock har jag inte skärt mig lika illa & mycket som dig, men ..
Susanne
Hej!
Jag heter Susanne och är 17 år gammal. Jag började skada mig själv när jag var 12 år, och då höll jag mest på med att slå huvudet i väggar osv. Jag var utstött i skolan och fick stå ut med misshandel både fysiskt och psykiskt av mina såkallade "vänner". När jag var 13 år testade jag att skära mig med min rakhyvel för första gången och jag älskade känslan av lugnet. Det var där allt började.
Jag dolde för mina nära att jag skar mig till en början, men våren 2008 togs jag in akut på sjukhus för en överdos och då fick alla veta. Jag blev inlagd på BUP-akuten och fick bo där i ett halvår. Jag träffade tusen olika läkare och fick göra lika många tester. Till slut fick jag diagnosen borderline och jag började med mediciner mot min depression och ångest.
Jag vet inte vad jag tänkte när jag slutade skära mig. Jag gick i DBT - dialektisk beteende terapi, som är en behandling för borderline-patienter. Det hjälpte mig otroligt mycket och jag fick lättare att sätta ord på alla känslor jag kände. Jag bytte även skola och skaffade mig riktiga vänner, som inte skadade mig.
Självklart har jag haft återfall, men det senaste var för ett halvår sedan. Jag är stolt för vem jag är, och tänker inte dölja min kropp för att den är annorlunda. Jag ÄR vacker, oavsett vad folk säger. Idag äter jag inga mediciner längre, jag har avslutat min terapi och jag träffar bara min kontaktperson som snart ska skrivas bort från mitt liv också.
Det går att bli bra igen. Sjukdomar går att bota. Det enda du behöver är viljan.
Anonym
Jag är en tjej på 17 snart 18, mitt självskadebeteende har pågått till och från sen jag var ca 12-13. Jag har gått hos BUP och även på ungdomsmottagningen där jag bor, men tycker inte att dom kunnat hjälpa mig. Jag har sökt till Vuxenpsyk men dom tog inte emot mig för att det var för många månader kvar tills jag fyllde 18 (då). Jag orkar inte söka igen för tillfället. Jag vet inte riktigt hur allt detta började, jag var bara ett barn som inte kunde uttrycka mig i omgivningens språk då jag alltid varit ett par steg före. Jag skulle nog diagnostisera mig själv med bi-polär sjukdom, men då detta inte är fastställt av läkare är jag inte säker. Men jag har mina perioder där mitt psyke är trasigt. Och jag tycks ha svårt att komma ifrån självskadorna. När jag har mina bra perioder är jag ''fri'' men när de dära perioderna kommer tillbaka tycks jag inte kunna slita mig från självskadan. Vid ett tillfälle när jag skar mig gick jag hos bup, då försökte dom ju få mig att sluta såklart, det gjorde jag, men det medförde att jag fick en annan självskada, jag började svälta mig själv. Jag åt 1banan och 1 glas juice under hela dagen ett par månader. Detta gick sån tur var över när min period var slut. Perioderna sen dess fram tills nu har bestått av rakblad, men denna gången ligger rakbladen på hyllan. Det är maten som är den stora fienden. Och det värsta är att jag vet om det, men jag vill fortfarande. Jag vet att det är fel, men jag vill detta. Jag vill bli skelettsmal, jag vill att folk ska uppmärksamma mig. Det kommer ta ett tag till men jag har redan blivit smalare. Någon gång kommer jag ta mig upp ur den här gropen igen, det vet jag. Men just nu är jag inte redo. Det här med ärren, när jag är ute i allmänheten försöker jag vara mig själv så mycket som möjligt, jag går på badhuset ibland etc. Men i skolan har jag ALLTID långärmat. Jag brukar tänka på om någon annan tänker på det. Jag undrar. Jag vet inte vad mer jag ska skriva egentligen. Känns som jag svamlar, men jag tycker det är så jäkla starkt av SARA och alla andra där ute som vågar att vara öppna med detta. Stay strong, vi kan komma igenom detta tillsammans ♥ / Tack för mig.
Min historia
Mitt självskadebeteende startade för väldigt länge sedan. De började med små saker som man gjorde instinktivt
som tex att knyta händerna hårt så naglarna skar in i handflatorna och då lärde jag mej att smärtan gjorde att jag fick lite kontroll över min ångest.
under många år växte både min ångest och mitt destruktiva beteende. när jag va runt 13 år började jag sticka mig med nålar, riva mig med nagelsaxar glasbitar och andra vassa saker. när jag va runt 15 år hade jag hela kroppen täckt av rispor och jag hade åxo lärt mej att pilla ut rakblad ur rakhyvlar. ju mer min ångest växte genom åren destå mer självskador "behövde jag" för att orka med.
så genom åren blev risporna till sår som blev till djupare sår och sedan ännu djupare.
När jag blev sjukskriven bestämde jag mej för att nu ska jag kämpa för att bli av med mitt självskadebeteende.
De har nu gått 2 år och jag kan nästan kalla mig fri. Jag har haft ett par återfall och tankarna finns där fortfarande. MEn mina armar har nu ärr istället för sår.
Solskenshistorier
Jag fick ett tips från en tjej på bilddagboken som tyckte att jag skulle lägga upp bilder på min blogg ( www.saramodigh.blogg.se ) på folk som vågar visa sina ärr.
Och jag känkte som så att de är värt ett försök.
Så har du haft ett självskade beteende och vågar visa dina ärr. Skicka in en bild och en liten historia om hur du lever i förhållande till dina ärr.
Du kan tex skriva hur du lyckades sluta, vad som fick dig att sluta. varför du började skada dig.
berätta gärna lite om dig själv. De är inget måste du kan välja att vara annonym åxo.
Men vore kul att få in lite "solskens berättelser"
Ni kan maila era biler och den bildtext ni vill ha till [email protected]
har inte orkat ta en nya bilder så här är en gammal från TWLOHA
Men iallafall. Jag vågar stå för mina ärr och ingen borde skämmas över att dom haft ett självskadebeteende. så hör görna av er om ni vill va med och bekämpa tabun och även hjälpa andra i er situation att acceptera sina ärr och sluta skämmas över dom..
vill ni läsa mer om självskador och hitta hjälpnummer gå till http://www.sjalvskador.n.nu/
