Solskenshistorier

Hej. Olivia heter jag och är nu 21 år.
 
Det här är min historia.
 
Innan mitt liv rasade ihop var det allitd bra. Jag hade många vänner, en underbar familj och inga större problem än att jag tyckte skolmaten var äcklig.
Allt började på en semester i Grekland. Jag var 16 år och hade varit på ett disco som resebolaget anordnat. På väg tillbaks till hotellet blev jag gruppvåldtagen och hotad till döden. Jag var så otroligt chockad att jag inte förstod vad som hade hänt förrän vi åkte hem en vecka senare, och då tog det ytterligare två veckor innan jag vågade berättade för min allra bästa vän. Då var hon den enda som visste, och hon tyckte att jag skulle berätta för mamma och pappa också. Efter mycket om och men tog jag mod till mig och berättade för dom. Jag fick prata med psykologer och ta massa piller, sen var det tydligen klart. Det var allt. Allt hade gått så fort att jag fortförande inte kunde ta in vad som hade hänt, vad jag hade varit med om.
I varje fall så fortsatte livet på, och min bästa vän var min klippa. Hon var det enda jag hade att luta mig mot och utan henne skulle jag falla. En dag sa hon att vi inte borde vara vänner längre, och lämnade mig ensam mitt i smeten.
Jag slutade äta, slutade prata och försökte flera gånger sluta leva. Jag började rispa mig själv i armarna, som sen övergick till att skära sig. Jag mådde så otroligt dåligt, och jag undrade ofta om jag levde i en mardröm. Våldtagen och "dumpad" av sin allra bästa vän. Det kunde bara inte hända mig, jag som alltid hade haft det så bra och varit glad dygnet runt. Jag fortsatte prata med psykologer, blev inlagd på sjukhus för självmordsförsök och skar upp hela armarna.
Det var inte förrän jag var 18 år jag trodde allt var över. Då hittade jag min själsfrände, Erik. Han var mitt allt, mitt skäl till att leva. Han hjälpte mig så otroligt mycket, genom allt, och stegvis började jag må bättre. Vi bestämde oss för att flytta ihop och lämna Göteborg, där vi bodde. Vi flyttade till Stocholm och jag mådde så bra att jag inte längre behövde äta piller. Mitt liv hade äntligen kommit in på rätt spår igen.
Det var den 23 januari 2009. Erik var på svensexa och jag visste att han skulle bli sen så jag gick och lade mig. Mitt i natten knackade det på dörren och jag möts av två poliser i hallen. Dom berättade att Erik varit med i en bilolycka, och omkommit. Mitt liv ramlade ihop igen. Inte min Erik. Inte min älskade Erik. Veckorna efter det minns jag knappt.
Nu ska jag komma till solskenet i det hela. Samma dag som begravningen för Erik hölls fick jag reda på det som gör att jag sitter här idag. Jag väntade barn. Jag hade en stor del av Erik i min mage, och det fick mig att kämpa vidare.
 
Nu i oktober födde jag lilla Love, min nya mening med livet. 

Detta är min historia.

Mitt självskade beteende har gått ut på att jag ska straffa mig själv för att jag har så mycket jag inte förkänar. Det började med att jag rispade mig i armarna med nålar då jag va 12. Jag hade många vänner som redan själskardade och lärde mig hur man plockade ut rakbladen ur hyveln. Så då gick jag över till dom, men jag letade alltid efter vassare och farligare saker att använda. Jag testade allt vasst jag fick tag på tills jag hittade rakbladskniven. Jag var då 14 och jag använde den så fort jag var ensam, och inte lite häller. När min mamma kom på mig, efter att skolan ringt, så hamnade jag på bup. De fungerade inte alls för mig, jag var inte beredd att ta upp alla minnen av trakasserierna i 1an till 6an. Men då kunde jag inte skära mig på varken armarna eller benen längre så jag gick över till magen, höfterna och brösten. Det gick bra tills sommaren då vi skulle bada och mamma såg vad jag gjort igen, då var jag 15. När jag träffade mitt ex på vintern trodde jag att allt skulle bli bra igen, men har började utnyttja mig sexuellt. Jag vågade inte skära mig eftersom han såg hela min kropp så jag slutade äta istället eftersom jag behövde straffa mig själv, eftersom det var mitt fel att han utnyttjade mig. Under den tiden vi var tillsammans fick jag grov anorexi och han märkte ingenting, är 166 och vägde 33 kg då. När han gjorde slut med mig vågade jag skära mig igen, nu djupare och djupare, jag svimmade flera gånger av blodbrist eftersom såren inte ville sluta blöda. Mina vänner märkte vad jag höll på med och hjälpte mig att börja äta och sluta skära mig. Utan dom skulle jag inte levt idag.
Idag är jag 17 år och jag har hållit mig borta från självskadadet i 4 månader men anorexin är kvar, fast nu väger jag 40kg istället för 33kg, vilket är en stor förbättring.

Jag heter Malva och är 17 år (snart 18). När jag var 12 år (då jag gick i 6an) var jag trött på att varaanorluna, min utväg blev då rökning. Redan i förskolan blev jagutestängd och stämplad som anorlunda av de andra barnen och att få endyslexi diagnos redan i 2:an gjorde mig inte precis normalare. Klass och skol byte skedde mellan 6an och 7an, men ingenförändring. Jag blev horan i stan även fast jag fortfarande varoskuld och aldrig haft någon riktig pojkvän. Det var droppen för mig,jag trodde att ciggaretterna kudne hjälpa men nej. En av mina kompisarskärde sig så jag tänkte att det kanske kunde hjälpa mig med. 7an, 8anoch 9an var en mardröm för mig. Mina kompisar kom och gick, jag blevmisshandlad av min pappa och sexuellt utnytjad av killar eftersom jagvar hora. Att börja gymnasiet för mig var som att få en andra chans. Jagvalde ett gymnasium som låg i en anna stad (så jag pendlar varje dag)där jag storm trivs än idag. Men tyvärr mår jag fortfarande väldigtdåligt och efter första terminen på gymnasiet mådde jag sämmre ännågonsin. Jag började skära mig igen och nu på riktigt. Jag skärdemig så gott som varje dag, skrev självmordsbrev i tanktarna ochplanerade hur jag skulle ta mitt lite just idag.För ungefär exakt ett år sedan såg min mamma mina armar ochkontaktade BUP (jag gick även dit när jag var ca 9 år, men då gick detåt helvete och jag svor att jag aldrig skulle sätta min fot där igen)så med blandade känslor gick jag dit. Efter ett halvår orkade jag intemer. Jag började skära mig mer och mer. När det inte längre fanns platspå armarna började jag även skära mig på höften och fotlederna.Idag har det gått ungefär 2 månader sedan jag sist skärde mig påriktigt. Har visserligen fårr små återfall men då ha jag mest rispateller skärt upp gammla ärr. De saker som fick mig att sluta var min underbara pojkvän som jagvarit tillsammans med nu i snart 8 månadrer. Sen har jag även fått namnpå vad det är med mig. Jag har gått till en specialist som undersökt migi någon månad och kommit fram till att jag har grov dyslexi, depretion,en variant av ADHD och en variant av autism. Detta kanske inte är någotglädjade besked för de flesta men det är en förklaring till varför sakeroch ting blir som det blir i mitt liv och det gör mig lättad.  Ja, det var min berättelse väldigt kortfattad (bilden är ca ett årgammal)

Början: Allting började med när jag blev våldtagen i en skoltoalett. Jag kände mig smutsig och äcklad. Jag började skolkade från skolan för att slippa se denna person. Det va då jag började skära mig, för att få ut smutset inom mig. Först hjälpte det inte, kände fortfarande mig smutsig och äcklig. Men jag fortsatte, eftersom jag kände att en del av mig kände sig lugn. Tillslut kunde jag inte sluta. Jag började hallucinera och min mamma blev orolig och skickade iväg mig till en psykolog. Jag berättade vad som hänt, och personen som våltog mig första gången gjorde det igen. Denna gången berättade jag inte det för någon. jag började skära mig varje dag och mamma började undra vad som hände på mina armar. Jag ljög för henne och fortsatte på mina ben, för då skulle hon säkert inte märka något. Jag började i en annan skola och kände direkt att någonting va fel. I den skolan blev jag slagen och retad. Mina hallicinationer blev värre och jag mådde bara sämre. började röka och dricka för att på ett annat sätt skada mig själv. Det blev bara värre och värre tills jag träffade den rätte. Att skära sig fanns inte i min tanke längre. Allting försvann. Kände min inte smutsig och äcklig längre, bara varm och kär. Men senare tog såklart det slut. Men jag gick inte tillbaka till att skära mig. Men sedan efter att min bästa vän tog livet av sig började jag igen. Försökte ta livet av mig men blev aldrig som jag ville. Jag tog tag i mitt liv och förstod att hon inte ville att jag skulle leva såhär. Men slå kliv slutade jag tillslut.
 
Inte så mycket mer att berätta.. Att jag stöttar alla på sin väg mot ett slut.
Inte mer jag har att skriva så..

Hej jag heter Rebekka o jag har haft ett självskade beteende i många år.