Modiga Människor

Jag har tänkt att ta upp mitt projekt "Modiga Människor" igen. Som några av er vet så har jag ju en sida här på bloggen där starka , modiga och duktiga personer har delat med sig av sina historier.

Om ni vill läsa dessa historier kan ni klicka på länken här nedanför.

http://bokstavsbarn.myshowroom.se/kategori/modiga-manniskor/

 

Jag hade turen att få ta del av massor med otroliga och rörande historier och det är jag jätteglad för.

Så , nu tänkte jag att det kanske är dags att ta tag i det här och kanske få upp fler historier.

Vill du vara med och dela din berättelse så skicka ett mail till mig, Polyhymnia__@hotmail.com

 

Ingen är ensam om att må dåligt även om det kan kännas som det. Genom att vara med och dela sin historia kan man hjälpa nån som känner sig ensam.

Alla har natuligt vis rätten att vara anonyma.


Leiliel



Namn: Leiliel
Jag började självskada när jag gick i tvåan på gymnasiet, då var det inget mer än att jag rev mig på hela kroppen med nålar. Jag hade alltid en känsla i kroppen av att vara tom och rastlös. Jag var liksom aldrig hemma någonstans. Jag hade en klasskompis som jag blev väldigt nära vän med och hon hade ett stort självskadebeteende och från henne fick jag skalpellblad för första gången. Jag fortsatte med att bara rispa i huden, men ju mer jag gjorde det, ju mer byggdes smärttröskeln upp och såren blev djupare och djupare. I slutet av tvåan så träffade jag en kille som jag sedan flyttade ihop med, förlovade mig och faktiskt tänkte spendera livet med. Efter 3½ år tillsammans så sparkar han ut mig med 15 minuters notis innan och med orden: Du har 15 minuter på dig att packa ihop vad du behöver, gör du inte det så slänger jag ut dig med våld och slänger ut saker som jag tror du behöver. Jag packade givetvis ihop mina saker och han körde mig till tåget. Efter det blev jag sjuk på riktigt. Han gjorde inte saken bättre genom att ena dagen vara snäll och trevlig för att dagen efter hata mig. Jag blev mer och mer osäker på vad jag kände och levde hela tiden i hoppet om att vi skulle kunna laga "förhållandet". För att göra en lång historia kort, så psykiskt misshandlade han mig i ca 2 år. Min vändpunkt kom när min bästa killkompis hittade mig inne i badrummet i hans lägenhet, liggandes i en blodpöl. När vi räknade såren sen kom vi upp i 150. Då ställde min kompis ett ultimatum, antingen tog jag tag i mitt mående och ringde psykiatrin eller så skulle han se till att jag blev tvångsinlagd. Jag fattade verkligen inte att jag mådde dåligt, jag hade levt så länge i de dåliga tankarna och självskadorna så jag visste inget annat.
1 månad efter det ultimatumet så hade jag fått min diagnos: Borderline personlighetsstörning samt de funderade att även diagnosticera mig med antisocial personlighetsstörning. I vilket fall som fick jag komma in i DBT och det förändrade mitt liv totalt. Sen träffade jag även den man jag lever med nu och han hjälpte mig igenom så många jobbiga stunder. Han satt med mig på golvet när jag låg och skrek ut min ångest och bara önskade mig att få skada migsjälv för att slippa ångesten. Han lärde mig att vara ärlig mot honom, att inte ljuga om gömda rak-och skalpellblad. Jag har haft 5 bakslag sen 3 år tillbaks och de bakslagen har aldrig kommit i närheten av magnituden som självskadandet var innan jag fick terapi. Jag är nöjd med mitt liv nu, räknas som "frisk" och "normal". Jag pluggar till att bli skötare inom psykiatrin och klarar det väldigt bra. Mina ärr har bleknat, men är där ändå och jag bär dem stolt som ett bevis på att man kan vara absolut längst ner och ändå jobba sig upp från det.

Cajsa



hej! Jag tog modet till mig och inse att detta kanske hjälper andra så det är väl värt ett försök?
här kommer det (om det är för långt ber jag om ursäkt);


Cajsa
 
(Jag har inga ärr att visa, då de är som svaga missfärgningar för att min kropp läker bra. Låter möjligen som ett påhitt men nej)
Jag är en tjej på 14 år och detta är en del av min berättelse.
Jag antar att det som varit värts är att jag sett ner på mitt beteende och trott att det inte varit värt besväret att försöka ändra på då andra hade det värre och
mina värsta tillfällen var "piss i Nilen" jämfört med alla andra där ute som mådde dåligt.
Jag har levt ett relativt normalt liv i andras ögon, men led i tystnad inombords, jag klarade mig igenom lågstadiet men dock inte utan stenar och skällsord som kastades mot mig dagligen.
När jag var nio år skiljde sig mina föräldrar, vilket kom som en chock då jag aldrig sett dem bråka eller diskutera allvarligt.
Detta ledde till att jag började dra mig undan från gamla vänner och svälta mig för att passa in i det 'populära' och kanske hitta något som distraherade
mig från livet hemma som slets i bitar enligt mitt perspektiv.
Jag blev undernärd men ingen märkte och tillslut när de populära inte ville ha mig ökade jag istället stort i vikt och kom in i det mer kriminella och rebelliska kretsarna.
Senare i början på 7:an gick jag väl tillbaks till en så kallad normal tonåring, trots min glada mask, hyperaktiva beteende och udda klädval.
Jag har diagnostiserade mig själv i smyg till att ha någon bi-polär sjukdom då jag ena tiden kunde ligga på topp och vara lyckligast i världen och pigg som en mört, och andra vara
på botten med skriken i halsen och knapp ork att stå upp.
Jag lider av tvångstankar,fobier,sömnproblem, irriterande impulsbeteende, hallucinationer och allmänt sjuka tankar om vad jag vill göra mot människor.
Ett problem är/var dock min sexualitet som jag aldrig kommer kunna utleva på det sätt jag önskar.
Det har varit svårt att leva med och jag började skära mig, kanske inte djupt men sår är alltid i slutändan sår.
För inte allt för länge sen då jag i chock mot mig själv dumpade min pojkvän då han inte respekterade att jag hade svårt för all sorts närhet.
Jag föll ner i mörkret och kunde inte gå nära vassa föremål eller saker som kunde bli vassa utan att försöka skära upp mig.
Jag önskade mig bort från jordelivet.
Men när jag skulle kolla upp mina sömnproblem, tänkte jag att det var lika bra att erkänna mina problem för mamma.
Idag har min hjälp börjat med BUP.
Jag är ihop med min älskade Nataniel igen då han kom tillbaks för att laga mig efter att ha krossat mig, och jag får laga det jag hade sönder i honom.
(Jag orkar inte diskutera hur hemsk perioden utan honom var för oss båda, men blodpölar bildades och halsar blev trötta av skrik)
Och en flicka, som jag inte kan beskriva utan ord, så underbar är hon! hjälpte mig igenom mina självmordstankar när de var som värst
och idag är vi närmre än vi trodde att själar kunde vara (, om vi nu inte delar samma).
Jag kämpar mig bort från det hemska med en underbar person i var hand.
 
Det blev en lång text men det är svårt att svamla (vilket jag gjorde ändå!) ihop en kort text för att förklara.
Jag hoppas ni där ute som läser får den hjälp ni förtjänar och inser att inga problem är försmå!
Så vacker min flicka sa ska vi alla stå
"starka med ärr där vi förut hade sår"
 
Lyckan vara med er! <3

Ellinor




hej mitt namn är ellinor.

Mitt självkadebeteende började när jag var 8 år.
Började väldigt fort få självmordstankar & ibland inte bara tankar...
Hur mitt självskadebeteende började va att Pappa gjorde sexuella övergrepp på min mamma m.m. jag, min bror & min mamma tog en dag dom saker vi behövde och åkte iväg, vi bodde hos mammas kommpisar i flera månader, jag var då 6 år. Mamma hade träffat en ny kille & vi flyttade in där, pappas misshandel hade smittat av sig till vår mor. Hon började ganska snart slå, skrika & det blev mycket bråk. Jag fick inte åka någonstans & delade rum med min bror på vinden. Jag fick en syster & allt blev lungt ett tag tills våran mor började slå oss igen, det var då jag började skära mig lite lätt. När skolan började bodde jag & min bror varannan helg hos våran pappa, han va alkoholist & va ofta hos grannar, kom hem full, hade hit sina kommpisar & dom satt och drack. Ibland fick jag & min bror följa med till pappas kommpisar när dom satt där & drack. Allting bara rasade, jag kunde inte vända mig till någon, jag va väldigt tyst av mig & hade inga vänner jag höll allt inom mig. Tänkte att fysisk smärta är bättre än psysisk. 
Jag började dricka i tidig ålder, jag drack för att för bara en stund kunna försvinna & glömma allt. 
Jag låg sömnlös många nätter, oftast grät jag mig till sömns. 
Jag hade flyttat till pappa på heltiden, jag orkade inte med slagen & bråken längre.
Inte för att det var så mycket bättre hos pappa, jag var ständigt rädd.
efter att ha hört av min äldre syster som redan flyttat hemifrån, vad pappa gjort med henne osv. 
Jag var rädd för att han skulle göra samma saker med/mot mig.

Jag kom i kontakt med socialen, va där på möten i flera månader, blev akutflyttad till ett familjehem & fick prata med psykologer, kontaktpersoner, tvingades bygga upp kontakten med mamma. Jag hade fått träffa min lillasyster som jag inte sett på nästan 1 år.
jag hade inte skurit mig på ca två månader. Men jag flyttade hem till min far & började snart igen. Mitt psyke var nere på botten & jag såg endast det negativa i mitt liv, jag orkade inte enns ta mig upp ur sängen. jag bara låg där & grät. Jag gick inte ut på 1 månad & 2 veckor. 

Första dagen jag gick ut ur mitt hem träffade Linus, jag föll för linus rätt snabbt. 
Han fick mig att ha ngt att leva för, han hjälpte mig ur all skiten. Vi är tsm än idag & har pratat om förlovning & om ca ett år så flyttar vi ihop.
Efter att jag träffade Linus har jag varken skurit mig eller druckit. Jag gråter inte alls lika mycket längre, ibland händer det att jag kollar ner på min arm tänker tillbaka & blir stolt över mig själv att jag orkade ställa mig upp & stå på benen trots alla slag m.m. På den tiden trodde jag att jag skulle vara död just nu. & ibland tittar jag ner på Linus lika ärriga arm som min, gråter & tänker på att han var lika stark som mig att jag hittat någon som gör mig lycklig och glad. Jag är stolt över både mig själv & honom.

Jag har många ristningar kvar, skärmärken, ärr utav alla möjliga saker, brännmärken osv.
Har börjat tattuera över det mesta.

Det är en kortare version av min historia.

Linus har ett annat namn på riktigt.

Olivia




Hej. Olivia heter jag och är nu 21 år.
 
Det här är min historia.
 
Innan mitt liv rasade ihop var det allitd bra. Jag hade många vänner, en underbar familj och inga större problem än att jag tyckte skolmaten var äcklig.
Allt började på en semester i Grekland. Jag var 16 år och hade varit på ett disco som resebolaget anordnat. På väg tillbaks till hotellet blev jag gruppvåldtagen och hotad till döden. Jag var så otroligt chockad att jag inte förstod vad som hade hänt förrän vi åkte hem en vecka senare, och då tog det ytterligare två veckor innan jag vågade berättade för min allra bästa vän. Då var hon den enda som visste, och hon tyckte att jag skulle berätta för mamma och pappa också. Efter mycket om och men tog jag mod till mig och berättade för dom. Jag fick prata med psykologer och ta massa piller, sen var det tydligen klart. Det var allt. Allt hade gått så fort att jag fortförande inte kunde ta in vad som hade hänt, vad jag hade varit med om.
I varje fall så fortsatte livet på, och min bästa vän var min klippa. Hon var det enda jag hade att luta mig mot och utan henne skulle jag falla. En dag sa hon att vi inte borde vara vänner längre, och lämnade mig ensam mitt i smeten.
Jag slutade äta, slutade prata och försökte flera gånger sluta leva. Jag började rispa mig själv i armarna, som sen övergick till att skära sig. Jag mådde så otroligt dåligt, och jag undrade ofta om jag levde i en mardröm. Våldtagen och "dumpad" av sin allra bästa vän. Det kunde bara inte hända mig, jag som alltid hade haft det så bra och varit glad dygnet runt. Jag fortsatte prata med psykologer, blev inlagd på sjukhus för självmordsförsök och skar upp hela armarna.
Det var inte förrän jag var 18 år jag trodde allt var över. Då hittade jag min själsfrände, Erik. Han var mitt allt, mitt skäl till att leva. Han hjälpte mig så otroligt mycket, genom allt, och stegvis började jag må bättre. Vi bestämde oss för att flytta ihop och lämna Göteborg, där vi bodde. Vi flyttade till Stocholm och jag mådde så bra att jag inte längre behövde äta piller. Mitt liv hade äntligen kommit in på rätt spår igen.
Det var den 23 januari 2009. Erik var på svensexa och jag visste att han skulle bli sen så jag gick och lade mig. Mitt i natten knackade det på dörren och jag möts av två poliser i hallen. Dom berättade att Erik varit med i en bilolycka, och omkommit. Mitt liv ramlade ihop igen. Inte min Erik. Inte min älskade Erik. Veckorna efter det minns jag knappt.
Nu ska jag komma till solskenet i det hela. Samma dag som begravningen för Erik hölls fick jag reda på det som gör att jag sitter här idag. Jag väntade barn. Jag hade en stor del av Erik i min mage, och det fick mig att kämpa vidare.
 
Nu i oktober födde jag lilla Love, min nya mening med livet. 


___




Detta är min historia.

Mitt självskade beteende har gått ut på att jag ska straffa mig själv för att jag har så mycket jag inte förkänar. Det började med att jag rispade mig i armarna med nålar då jag va 12. Jag hade många vänner som redan själskardade och lärde mig hur man plockade ut rakbladen ur hyveln. Så då gick jag över till dom, men jag letade alltid efter vassare och farligare saker att använda. Jag testade allt vasst jag fick tag på tills jag hittade rakbladskniven. Jag var då 14 och jag använde den så fort jag var ensam, och inte lite häller. När min mamma kom på mig, efter att skolan ringt, så hamnade jag på bup. De fungerade inte alls för mig, jag var inte beredd att ta upp alla minnen av trakasserierna i 1an till 6an. Men då kunde jag inte skära mig på varken armarna eller benen längre så jag gick över till magen, höfterna och brösten. Det gick bra tills sommaren då vi skulle bada och mamma såg vad jag gjort igen, då var jag 15. När jag träffade mitt ex på vintern trodde jag att allt skulle bli bra igen, men har började utnyttja mig sexuellt. Jag vågade inte skära mig eftersom han såg hela min kropp så jag slutade äta istället eftersom jag behövde straffa mig själv, eftersom det var mitt fel att han utnyttjade mig. Under den tiden vi var tillsammans fick jag grov anorexi och han märkte ingenting, är 166 och vägde 33 kg då. När han gjorde slut med mig vågade jag skära mig igen, nu djupare och djupare, jag svimmade flera gånger av blodbrist eftersom såren inte ville sluta blöda. Mina vänner märkte vad jag höll på med och hjälpte mig att börja äta och sluta skära mig. Utan dom skulle jag inte levt idag.
Idag är jag 17 år och jag har hållit mig borta från självskadadet i 4 månader men anorexin är kvar, fast nu väger jag 40kg istället för 33kg, vilket är en stor förbättring.

Malva



Jag heter Malva och är 17 år (snart 18). När jag var 12 år (då jag gick i 6an) var jag trött på att varaanorluna, min utväg blev då rökning. Redan i förskolan blev jagutestängd och stämplad som anorlunda av de andra barnen och att få endyslexi diagnos redan i 2:an gjorde mig inte precis normalare. Klass och skol byte skedde mellan 6an och 7an, men ingenförändring. Jag blev horan i stan även fast jag fortfarande varoskuld och aldrig haft någon riktig pojkvän. Det var droppen för mig,jag trodde att ciggaretterna kudne hjälpa men nej. En av mina kompisarskärde sig så jag tänkte att det kanske kunde hjälpa mig med. 7an, 8anoch 9an var en mardröm för mig. Mina kompisar kom och gick, jag blevmisshandlad av min pappa och sexuellt utnytjad av killar eftersom jagvar hora. Att börja gymnasiet för mig var som att få en andra chans. Jagvalde ett gymnasium som låg i en anna stad (så jag pendlar varje dag)där jag storm trivs än idag. Men tyvärr mår jag fortfarande väldigtdåligt och efter första terminen på gymnasiet mådde jag sämmre ännågonsin. Jag började skära mig igen och nu på riktigt. Jag skärdemig så gott som varje dag, skrev självmordsbrev i tanktarna ochplanerade hur jag skulle ta mitt lite just idag.För ungefär exakt ett år sedan såg min mamma mina armar ochkontaktade BUP (jag gick även dit när jag var ca 9 år, men då gick detåt helvete och jag svor att jag aldrig skulle sätta min fot där igen)så med blandade känslor gick jag dit. Efter ett halvår orkade jag intemer. Jag började skära mig mer och mer. När det inte längre fanns platspå armarna började jag även skära mig på höften och fotlederna.Idag har det gått ungefär 2 månader sedan jag sist skärde mig påriktigt. Har visserligen fårr små återfall men då ha jag mest rispateller skärt upp gammla ärr. De saker som fick mig att sluta var min underbara pojkvän som jagvarit tillsammans med nu i snart 8 månadrer. Sen har jag även fått namnpå vad det är med mig. Jag har gått till en specialist som undersökt migi någon månad och kommit fram till att jag har grov dyslexi, depretion,en variant av ADHD och en variant av autism. Detta kanske inte är någotglädjade besked för de flesta men det är en förklaring till varför sakeroch ting blir som det blir i mitt liv och det gör mig lättad.  Ja, det var min berättelse väldigt kortfattad (bilden är ca ett årgammal)

Kämpa!



Början: Allting började med när jag blev våldtagen i en skoltoalett. Jag kände mig smutsig och äcklad. Jag började skolkade från skolan för att slippa se denna person. Det va då jag började skära mig, för att få ut smutset inom mig. Först hjälpte det inte, kände fortfarande mig smutsig och äcklig. Men jag fortsatte, eftersom jag kände att en del av mig kände sig lugn. Tillslut kunde jag inte sluta. Jag började hallucinera och min mamma blev orolig och skickade iväg mig till en psykolog. Jag berättade vad som hänt, och personen som våltog mig första gången gjorde det igen. Denna gången berättade jag inte det för någon. jag började skära mig varje dag och mamma började undra vad som hände på mina armar. Jag ljög för henne och fortsatte på mina ben, för då skulle hon säkert inte märka något. Jag började i en annan skola och kände direkt att någonting va fel. I den skolan blev jag slagen och retad. Mina hallicinationer blev värre och jag mådde bara sämre. började röka och dricka för att på ett annat sätt skada mig själv. Det blev bara värre och värre tills jag träffade den rätte. Att skära sig fanns inte i min tanke längre. Allting försvann. Kände min inte smutsig och äcklig längre, bara varm och kär. Men senare tog såklart det slut. Men jag gick inte tillbaka till att skära mig. Men sedan efter att min bästa vän tog livet av sig började jag igen. Försökte ta livet av mig men blev aldrig som jag ville. Jag tog tag i mitt liv och förstod att hon inte ville att jag skulle leva såhär. Men slå kliv slutade jag tillslut.
 
Inte så mycket mer att berätta.. Att jag stöttar alla på sin väg mot ett slut.
Inte mer jag har att skriva så..

Rebekka




Hej jag heter Rebekka o jag har haft ett självskade beteende i många år.
jag tror att det började när ja va 10år. (jag är 14 nu)
Av att min pappa över docerade sina medeciner o var elak mot både mej, sin fru (min "låtsas mamma")
o mina tre yngre systrar. Han brukade skria hora, fitta, cp-barn o andra ord jag inte ens vill skriva för så hemska var dom.
men det var ingen som brydde sej om det förens han började slå oss allihopa.
Hans fru fick sluta gå till jobbet för hon var helt blå slagen, jag o mina syskon fick sjukanmäla oss till dagis o skolan
för att ingen skulle se hur vi såg ut efter att våran så kallade pappa hade slagit oss.
Så ist för att söka hjälp började jag skära upp mina armar, ben, mage mm .. 
jag mådde så dåligt av att se att min 3-åriga lillasyster blev inslängd i vägen av min pappa!
bara för att hon frågade honom vrf han var elak mot oss när vi inte gjort honom ngt..
o under all denna tid så vågade jag inte ta kontakt med min riktiga mamma elr ngn annan.
Men allt detta slutade för ca 2år sedan o fö exakt 6månade sedan var det den sista gng ja skar mej.
(jag bor hos min riktiga mamma nu o min tre lillasystrar bor hos deras riktiga mamma o vår pappa bor på ett behandlings hem o väntar domm för fängelse.)

***




jag började skära mej vid 12 års ålder gömde de för mina föreldrar gick med långärmat hela tiden vid 13 års ålder börja jag sniffa lim och tog alla tabletter jag kom åt skrev självmordsbrev tänkte hänga mej själv nere i källaren men nått stoppade mej nått inom mej sa nej det gick ett år jag vart 14 och hade fortfarande drogmissbruk då gick jag på en fest söp mej så full jag kunde gick och drack ur anndras spritglas tog morfin och drack lite mera sen gick jag ut och rökte på pappa kom och hämta mej kl 3 på natten och jag grät och stank sprit då efter den festen fick dom reda på mitt drogmissbruk och tog kontakt med bup jag fick prata med en psykolog och en socionom sen med en läkare och jag fick göra ett adhd test och dom konstaterade sen att jag hade ADD jag gick och fick olika mediciner i 4 år tills jag vart akut tvångsinlagd jag hade i 4 år bara legat i min säng och sovit till kl 6 på kvällen setat vid datorn druckit tee och rökt, jag åt knappt nått fick utbrott på kvällarna rakbladen var mej trogna hade med dom överallt hela min arm var uppskuren mina ben oxå när jag var inlagd på sluten vården på bup så kom dom fram till att jag hade inte ADD jag hade varit feldiagnoserad i 4 år dom kom fram till att jag hade Lindrig Mental Retaration, alltså jag är 50 % handikappad då rasa hela världen för mej jag gick in i mej själv prata inte med nån låg inne i mitt rum på sluten vården hela tiden så fort dom försökte få upp mej så vägra jag, jag låg bara i min säng och grät och hade smugglat in rakblad på avdelningen, fick nya mediciner starka mediciner, så jag skulle kunna sova men det hjälpte inte, sen så vart jag utskriven och jag mådde si sådär i ett halvår sen rasa allt igen jag skrek åt mina föreldrar vägra ta min medicin och vart inskriven på bups sluten vård igen, jag slogs mot mitt liv, fick en ny medicin theralen och zoloft vart utskriven därifrån, sen efter de så fick jag gå till öppen vården och prata med en läkare som konstarerade att jag är psykotisk fick risperdal och nozinan utskrivet och jag kunde knappt prata när jag fick dom medicinerna kunde knappt gå en morgon låg jag ner och bara skaka

det här är min verklighet inte en saga och jag slåss och väntar på att få bli frisk

Abi




Hej, det är jag som är Abi, jag är 21 år och jag har skadat mig under ca sex år från det att jag var 14. Jag blev mobbad under mellanstadiet och fick tillslut byta skola, jag hade svårt att hantera känslorna som kom av 
mobbningen och lärde mig att stänga in alla mina negativa känslor så som att vara ledsen och arg, men jag fick fortfarande känsloutbrott och grät mig till sömns varje natt, när jag var 14 år kunde jag inte längre styra mina känslor och på något vis kom jag på idéen att skära mig, och det blev snabbt en vana. Mitt mående spårade snabbt ur och blev bara värre och värre, jag fick vredesutbrott och ångestattacker, och självskadandet följde såklart samma mönster. Jag blev inlagd gång på gång och fick vara månader åt gången på BUPs slutenvård, efter många år fick jag mina första diagnoser, bipolär och psykos UNS, och när jag börjat gå på VUP fick jag ytterligare två diagnoser, ätstörning UNS och borderline. Jag fick möjlighet att gå DBT, en intensiv terapi i grupp och ensam, och tack vare det stödet, och att jag lyckades ordna upp mitt liv tack vare min pojkvän kunde jag tillslut sluta att skada mig och har inte skadat mig på åtta månader och mår bättre än vad jag kan minnas att jag någonsin gjort. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna må bra, jag trodde att jag var obotbar, eller att sluta skära mig men det var möjligt! Det finns alltid hopp...

Jag har ärr över hela kroppen, men jag skäms inte för dem och döljer dem inte. Jag kan gå i kjol och linne utan att tänka på vad folk tycker, det händer att folk kommenterar men jag har sedan länge lärt mig att inte ta åt mig av vad folk säger. Jag är stolt över att jag har vunnit kampen mot mina hjärnspöken och mina ärr är mina krigssår, varken mer eller mindre.

Mvh Abi

Pauline



mitt namn är pauline och jag är 13 år och nu ska jag berätta om varför jag börja självskada mig jag började skära mig för ungefär 5 månader sen eller något jag gjorde det för att mina föräldrar skilde sigoch då har jag velat ta självmord sen när mamma börja prata om en flytt till en annan stad och att jag var tvungen att lämna min katt som är mitt liv så har jag mått ännu sämre men jag har aldrig tänkt på det så mycket som jag har gjort nu när jag skär mig gör det mig lugn och när jag känner smärtan så mår jag bra jag skärde in ett "S" som står för sigge som är min katt när jag gjorde det blev min kille ledsen och trodde att han gjorde så att jag mådde dåligt och jag mår dåligt av att han gör det så då slutade jag med det och nu mår jag mycket bättre och min kille och alla mina vänner stöttar mig

Ebba




Hej! Jag heter Ebba och är 17 år. Jag började självskada när jag var 11-12 då mina föräldrar flyttade isär. Det började med att jag rispade mig med saxar och nålar eller brände mig, men en natt i sjuan när min panikångest var som värst skar jag mig för första gången med rakhyvel. Först var jag nog mest nyfiken på om det skulle fungera, om det verkligen skulle dämpa ångesten. Sedan var jag fast. Overklighetskänslan som man ibland får med panikångest försvann direkt då jag kände smärtan. Jag har försökt sluta flera gånger, men det har aldrig funkat helt och jag har haft många återfall. Istället började jag tillexempel sniffa bensin. Mina föräldrar visste om att jag skar mig, men inte hur mycket och hur allvarligt. När dem äntligen fick reda på det skickade de mig till bup-akuten där jag fick olika mediciner och hjälp. Nu har jag nästan lyckats sluta, jag får fortfarande återfall ibland men blir med tiden bättre och bättre. Allt är tackvare bup och min familj som har hjälpt mig igenom allt. Det går att sluta självskada om man verkligen vill, och vågar söka hjälp av andra.
Bilderna togs någon gång då jag började.

Josefin






Hej!
jag heter Josefin och är 16 år.
jag började skada mig själv när jag gick i femman om jag minns rätt. 
Kommer inte ihåg varför, men jag kommer ihåg att det fanns i tanken och att det sen blev en frestelse för mig.
Till slut mådde jag så dåligt att jag tog en rakhyvel och drog över handleden så att bladen skärde in i huden.
jag tryckte också bladen så hårt jag kunde och drog långsamt så att bladen gick in i huden.
jag kommer ihåg den underbara känslan jag fick när jag såg blodet komma, när jag kände den svidande känslan.
Och så höll jag på ett tag. Till och från.
Men sen blev det värre och värre och jag började även slå mig själv med min plattång, hårtork m.m. 
I åttan mådde jag sämre och plockade även isär rakyveln för att få enbart bladet.
och så höll jag på ett tag.
Men iår, den 10 februari blev jag tillsammans med världens bästa kille, som alltid finns för mig.
I mars iår började jag gå till Bup. Min kille fick mig att sluta skära mig och slå mig i maj iår!
jag mådde bra hela mitt sommarlov, men nu mår jg skit igen, nästan sämre äv vad jag har gjort förut.
Och jag har börjat slå mig själv. har spraydeo som jag håller nån millimeter ifrån huden och sprutar tills huden 
till det fryser och jag inte har någon känsel kvar. 
Jag gör allt för att undvika att skära mig, När jag mår så dåligt att inte klarar av att ha någonting i mig längre brukar 
jag slå min knytnäve i betongväggen, golven, slå mig själv i huvudet.
Men nu har jag börjat igen med att rista med en nål i stället för att skära, men om jag har otur kommer jag antagligen börja med det igen..
Jag har den turen att mina sår har läkt så fint så den knappt syns. Det är inga stora ärr jag har, men det är ifrån när jag har skärt mig. 
Men jag vill inte skära mig, jag vill inte va fast i ett sånt här beteende!
Jag ska klara mig ur det!

Mvh, Josefin

(det som syns tydligast, är det som jag gjorde nyligen. Det andra syns knappt)

*


Bilden e gammal ca 2 år gammal och jag slutade för ett år sen.

Jag har haft ett självskade beteende i 5 år, har då skadat mig själv på olika sätt, tex skära sig och göra blåmärken.
Har även ett drogberoende som jag just nu håller på att ta tag i
Jag är diagnostiserad med schizofreni och jag e "frisk" anorektiker
jag hör och ser saker som inte e verkliga. De skapar väldigt mycket ångest känslor och oro
och de ända sättet för att att kunna överleva just då var att skada mig själv.
men för ett år sen träffade jag min underbara pojkvän, och han fick mig att sluta.
Men nu överlever jag utan självskade beteendet, och jag mår mycket bättre utan de.

Hur de är för mig att leva med mina ärr nu, väldigt bra, idag får jag inga blickar alls, men precis när jag började visa dem var de folk som stirrade, skrek efter mig och frågade massa. Men nu gör ingen de, de e väldigt skönt

M



jag har skärt mig för att jag mått sjukt dåligt. (varför skulle man annars?)
men, jag har iallafall gått igenom endel. och det är ;
jag har blivit grovt misshandlad av min pappa, från år 4-14. och jag har nästan blivit våldtagen av honom med. när jag var mindre, så gick han in i mitt rum, & la sig i min säng när jag sov. & började smeka min kropp. & försökte ta av mina kläder. sen flyttade han. & stället han flyttade till var mindre än någon minut från tågstationen, så jag brukade lägga mig ute på tågrälsen.. 
sen, har min mamma haft anorexia, & när jag var 11år så försökte hon att ta sitt eget liv. så jag blev väckt mitt i natten av min mormors syster som sa att min mamma var inne på akuten för att hon svalt alla sömntabletter hon ägt. så hon hade ringt min mormor (som bor vägg i vägg med oss) och sagt allt hon gjort. & innan dom kom ut till bilen som var utanför hade hon somnat. 
sen nu i somras, höll jag på att ta mitt eget liv. & jag har varit nära 2gånger nu. men min mamma är sjuksköterska, så har aldrig behövt till akuten.. men iallafall, i somras så hade jag världens underbaraste pojkvän. & han lovade mig ett helt nytt liv. men sen efter 3månader, så sa han att han inte orkade & vara orolig för mig hela tiden. för att jag mått så dåligt & att jag skärt mig.  & han var hela mitt liv, så när vi gjorde slut.. så försvann allt. all livsglädje jag fått, allt!  visst, 3månader kanske inte är så länge, men de var tillräckligt länge för att jag skulle fästa. låter kanske smått hemskt att jag tycker att denna händelsen är den värsta, men jag var så pass liten när dom andra hände, så jag trodde att allt det hände alla..  
och under tiden vi var tillsammans, så hade jag lovat honom att sluta skära mig. och det gjorde jag, men när vi gjorde slut så började jag igen. & det var då som jag var nära på att dö. jag tappade känslen, jag såg att allt svartnade framför mina ögon. allt snurrade. & jag blev trött. men nu har jag lyckats & sluta. hade hållt mig i 3månader, nästan 4. men för någon vecka bröt jag det.. men jag mådde dåligt efter, när jag torkat upp allt blod som jag förlorat. så jag lär inte göra det igen. för det hjälper mer & ta itu med problemen..
dock har jag inte skärt mig lika illa & mycket som dig, men ..

Susanne


Hej!
Jag heter Susanne och är 17 år gammal. Jag började skada mig själv när jag var 12 år, och då höll jag mest på med att slå huvudet i väggar osv. Jag var utstött i skolan och fick stå ut med misshandel både fysiskt och psykiskt av mina såkallade "vänner". När jag var 13 år testade jag att skära mig med min rakhyvel för första gången och jag älskade känslan av lugnet. Det var där allt började. 
Jag dolde för mina nära att jag skar mig till en början, men våren 2008 togs jag in akut på sjukhus för en överdos och då fick alla veta. Jag blev inlagd på BUP-akuten och fick bo där i ett halvår. Jag träffade tusen olika läkare och fick göra lika många tester. Till slut fick jag diagnosen borderline och jag började med mediciner mot min depression och ångest.
Jag vet inte vad jag tänkte när jag slutade skära mig. Jag gick i DBT - dialektisk beteende terapi, som är en behandling för borderline-patienter. Det hjälpte mig otroligt mycket och jag fick lättare att sätta ord på alla känslor jag kände. Jag bytte även skola och skaffade mig riktiga vänner, som inte skadade mig.
Självklart har jag haft återfall, men det senaste var för ett halvår sedan. Jag är stolt för vem jag är, och tänker inte dölja min kropp för att den är annorlunda. Jag ÄR vacker, oavsett vad folk säger. Idag äter jag inga mediciner längre, jag har avslutat min terapi och jag träffar bara min kontaktperson som snart ska skrivas bort från mitt liv också.
Det går att bli bra igen. Sjukdomar går att bota. Det enda du behöver är viljan.

Anonym














Jag är en tjej på 17 snart 18, mitt självskadebeteende har pågått till och från sen jag var ca 12-13. Jag har gått hos BUP och även på ungdomsmottagningen där jag bor, men tycker inte att dom kunnat hjälpa mig. Jag har sökt till Vuxenpsyk men dom tog inte emot mig för att det var för många månader kvar tills jag fyllde 18 (då). Jag orkar inte söka igen för tillfället. Jag vet inte riktigt hur allt detta började, jag var bara ett barn som inte kunde uttrycka mig i omgivningens språk då jag alltid varit ett par steg före. Jag skulle nog diagnostisera mig själv med bi-polär sjukdom, men då detta inte är fastställt av läkare är jag inte säker. Men jag har mina perioder där mitt psyke är trasigt. Och jag tycks ha svårt att komma ifrån självskadorna. När jag har mina bra perioder är jag ''fri'' men när de dära perioderna kommer tillbaka tycks jag inte kunna slita mig från självskadan. Vid ett tillfälle när jag skar mig gick jag hos bup, då försökte dom ju få mig att sluta såklart, det gjorde jag, men det medförde att jag fick en annan självskada, jag började svälta mig själv. Jag åt 1banan och 1 glas juice under hela dagen ett par månader. Detta gick sån tur var över när min period var slut. Perioderna sen dess fram tills nu har bestått av rakblad, men denna gången ligger rakbladen på hyllan. Det är maten som är den stora fienden. Och det värsta är att jag vet om det, men jag vill fortfarande. Jag vet att det är fel, men jag vill detta. Jag vill bli skelettsmal, jag vill att folk ska uppmärksamma mig. Det kommer ta ett tag till men jag har redan blivit smalare. Någon gång kommer jag ta mig upp ur den här gropen igen, det vet jag. Men just nu är jag inte redo. Det här med ärren, när jag är ute i allmänheten försöker jag vara mig själv så mycket som möjligt, jag går på badhuset ibland etc. Men i skolan har jag ALLTID långärmat. Jag brukar tänka på om någon annan tänker på det. Jag undrar. Jag vet inte vad mer jag ska skriva egentligen. Känns som jag svamlar, men jag tycker det är så jäkla starkt av SARA och alla andra där ute som vågar att vara öppna med detta. Stay strong, vi kan komma igenom detta tillsammans ♥ / Tack för mig.

RSS 2.0