Solskenshistorier

hej! Jag tog modet till mig och inse att detta kanske hjälper andra så det är väl värt ett försök?

här kommer det (om det är för långt ber jag om ursäkt);

Cajsa

 

(Jag har inga ärr att visa, då de är som svaga missfärgningar för att min kropp läker bra. Låter möjligen som ett påhitt men nej)
Jag är en tjej på 14 år och detta är en del av min berättelse.

Jag antar att det som varit värts är att jag sett ner på mitt beteende och trott att det inte varit värt besväret att försöka ändra på då andra hade det värre och

mina värsta tillfällen var "piss i Nilen" jämfört med alla andra där ute som mådde dåligt.

Jag har levt ett relativt normalt liv i andras ögon, men led i tystnad inombords, jag klarade mig igenom lågstadiet men dock inte utan stenar och skällsord som kastades mot mig dagligen.

När jag var nio år skiljde sig mina föräldrar, vilket kom som en chock då jag aldrig sett dem bråka eller diskutera allvarligt.

Detta ledde till att jag började dra mig undan från gamla vänner och svälta mig för att passa in i det 'populära' och kanske hitta något som distraherade

mig från livet hemma som slets i bitar enligt mitt perspektiv.

Jag blev undernärd men ingen märkte och tillslut när de populära inte ville ha mig ökade jag istället stort i vikt och kom in i det mer kriminella och rebelliska kretsarna.

Senare i början på 7:an gick jag väl tillbaks till en så kallad normal tonåring, trots min glada mask, hyperaktiva beteende och udda klädval.

Jag har diagnostiserade mig själv i smyg till att ha någon bi-polär sjukdom då jag ena tiden kunde ligga på topp och vara lyckligast i världen och pigg som en mört, och andra vara

på botten med skriken i halsen och knapp ork att stå upp.

Jag lider av tvångstankar,fobier,sömnproblem, irriterande impulsbeteende, hallucinationer och allmänt sjuka tankar om vad jag vill göra mot människor.
Ett problem är/var dock min sexualitet som jag aldrig kommer kunna utleva på det sätt jag önskar.

Det har varit svårt att leva med och jag började skära mig, kanske inte djupt men sår är alltid i slutändan sår.

För inte allt för länge sen då jag i chock mot mig själv dumpade min pojkvän då han inte respekterade att jag hade svårt för all sorts närhet.

Jag föll ner i mörkret och kunde inte gå nära vassa föremål eller saker som kunde bli vassa utan att försöka skära upp mig.

Jag önskade mig bort från jordelivet.

Men när jag skulle kolla upp mina sömnproblem, tänkte jag att det var lika bra att erkänna mina problem för mamma.

Idag har min hjälp börjat med BUP.

Jag är ihop med min älskade Nataniel igen då han kom tillbaks för att laga mig efter att ha krossat mig, och jag får laga det jag hade sönder i honom.

(Jag orkar inte diskutera hur hemsk perioden utan honom var för oss båda, men blodpölar bildades och halsar blev trötta av skrik)

Och en flicka, som jag inte kan beskriva utan ord, så underbar är hon! hjälpte mig igenom mina självmordstankar när de var som värst

och idag är vi närmre än vi trodde att själar kunde vara (, om vi nu inte delar samma).

Jag kämpar mig bort från det hemska med en underbar person i var hand.

 

Det blev en lång text men det är svårt att svamla (vilket jag gjorde ändå!) ihop en kort text för att förklara.

Jag hoppas ni där ute som läser får den hjälp ni förtjänar och inser att inga problem är försmå!

Så vacker min flicka sa ska vi alla stå

"starka med ärr där vi förut hade sår"

 

Lyckan vara med er! <3