Mitt självskadebeteende
Det är inte ovanligt att skärningar också är kopplade till en ätstörningsproblematik , depression eller att man upplever sig ha svårt att hantera omvärldens påfrestningar.
När männniskor skadar sig, känner de först smärtan, som är en signal till kroppen att försöka att stoppa orsaken till smärtan. Men på stenåldern kunde det vara viktigt för överlevnaden att man fortsatte att kämpa eller fly för att sätta sig i säkerhet. Därför frisätts morfinliknande substanser i kroppen, när vi gör illa oss. Dessa verkar på belöningscentrum i hjärnan och undertrycker obehagskänslor på samma sätt som narkotika.
Det är samma sak som inträffar, när man skär sig själv. Man påverkar belöningscentrum i hjärnan och mår bättre en stund. Man kommer ifrån den trista verkligheten och de outhärdliga känslorna och flyr in i en behagligare känslovärld.
Man blir beroende på precis samma sätt som en drogmissbrukare och man kan också bli psykiskt beroende av att självskada.
Därför kan det innebära stora problem att sluta.
(varning för eventuella triggare )
Dehela började när jag var 6år och skulle börja på lekis. Jag började må väldigt dåligt. Jag visste inte då vad de var efter som jag va så liten . Men det var ångestproblematik.
När jag var 6år grät jag i hemlighet mig själv tillsömns varje natt. Jag visste inte varför. Jag visste bara att jag inte ville att morgonen skulle komma. Jag viste att jag verkligen inte ville lämna min säng. Jag var rädd och orolig hela nätterna över att behöva gå till lekis. Jag var rent ut sagt livrädd. Den rädsla jag kände är den värsta skräcken jag känt i mitt liv. Detta ledde till att jag ofta fick ont i magen och ont i huvudet. Men eftersom jag var så liten visste jag inte att de var pågrund av oron som jag fick ont. Så när vi åkte till läkare för att hitta orsaken till min smärta hittade dom naturligt vis ingenting. Jag kände mig otroligt förvirrad och ledsen över att ingen trodde på mej. Jag hade ju verkligen ont. Jag började fundera mer och mer över varför de gjorde så ont och jag trodde att de va nån livsfarlig sjukdom som skulle göra att jag dog. Alla dessa funderingarna gjorde mej förstårs bara mer orolig vilket ledde till mer problem.
Iallafall för att koma tillbaka till hur mina självskador först började.
Ni vet när man kollar på en skräckfilm och det är jätteläskigt, Då brukar man ju spänna kroppen och typ gräva in naglarna i handflatan. Det var så det började för mig. Det hände instinktivt, och nån gång under lågstadietiden upptäckte jag att smärtan av att gräva ner naglarna sådär hjälpte mot min ångest. Så jag började göra det mer medvetet när det kändes jobbigt.
Efter ett tag så började jag också att nypa och slå mig själv.
Sedan i takt med att jag blev äldre blev jag åxo sjukare. Ångesten och depressionerna blev värre och värre och de blev även min självdestruktivitet. Jag började bita och riva mig själv i mellanstadiet och när jag började högstadiet hade jag börjat använda verktyg för att slå och riva mig själv med. Jag brukade tex slå mig själv med en hammare eller så brukade jag slå knogarna i bordet eller väggen. Jag letade fram vassa saker som nagelsaxar, lock fron konservburkar, gamla glasbitar osv som jag använde för att rispa mig med. Efter det var inte steget långt till skära sig med vassare saker och skära djupare än dom rispningarna jag gjorde innan. Jag började skära mig med rakhyvlaroch se började pilla ut rakbladen och skära mig med dom.
Vid denna tidpunkten var jag runt 14 år och helt beroende av att skada mig själv för att kunna reda ut mina tankar och känslor.
Jag skar och rispade mig själv flera gånger om dagen för att överleva min ångest.
några månader innan min 16 årsdag träffade jag min pojkvän Jakob för första gången och de var då jag började inse att jag faktiskt var sjuk.
Jag hade ätit medeciner under lång tid men ändå inte riktigt förstått eller velat förstå att de var en psykisk sjukdom jag hade.
Mitt självskadande fortsatte men med min nya insikt om min sjukdom började jag se att ett friskt liv skulle vara möjligt.
Med hjälp av Jakob började jag när jag var 18 år försöka sluta självskada och försöka bli frisk.
De vill säga efter 12 års fritt härjande självskadebeteende.
Allt utveklades så långsamt och under så lång tid att jag inte märkte vart jag var på väg. När jag var 6år och allt först började hade jag ingen aning om att de skulle bli som de blev. När jag första gången slog mg själv hade jag ingen aning om att jag några år senare skulle skära mig själv med skalpeller. När jag skar mig första gången hade jag ingen aning om att jag sen skulle kämpa med all min kraft för att kuna sluta.
De är ingen lätt kamp och jag kämpar dagligen mot mina psykiska problem och mitt självskadeberoende.
Jag är nu 20 år och har fortfarande inte blivit hundra procent fri. De senaste året har jag haft 3-4 återfall men de är iallafall bätter än 3-4 gånger om dan som de var förut.
Tankarna finns där varje dag men nu kämpar jag i mot dom för jag vill bli fri!
