Ommej

De va när jag träffade Jakob som mitt liv fick en mening.
När jag träffade honom upptäckte jag att de fanns en mening med att fortsätta leva.


Han har hjälpt mej otroligt meycket och de är tackvare honom som jag fortfarande lever.


Han är de bästa som hänt mig.
Han fick mej att inse att de var värt att kämpa för att bli frisk.
han fick mej att se att de fanns vacka saker i livet.
Allt var inte längre svart. vår kärlek öppnade ett fönster som släppte in lite ljus i allt mitt mörker.

Han fick mej att tro på att livet kan bli bra.

han fick mej att se att jag förtjänade att bli frisk, han hjälpte mej att bygga upp ett självförtroende.
Han fick mej att för första gången se en framtid.

Den bilden av en framtid tillsammans med honom fick mej att börja kämpa..

vårat liv är inte perfekt jag är fortfarande inte helt frisk, men vi har nått långt..
mitt självskadande är nästan helt borta.

Vi har våra underbara katter och en fin lägenhet, och jag älskar honom mer och mer för varje dag som går.

Han har ställt upp så mycket för mej, och han har kämpat tillsammans med mej för att bli kvitt mina självskador.
Han har fått se mej göra saker som ingen människa borde behöva se..
Men han har endå stannat vid min sida. Men som dom säger " Kärleken övervinner allt"

Han har fått uppleva min ångest på många olika sätt, jag önskar verkligen att han inte hade behövt de.
eller dom gånger han har fått lämna mej på behandlingshem när jag legat på ett sjukhus golv och skrikit och gråtit. Eller alla gånger han fått följa med mej till akuten efter mina återfall i självskadandet..

dom gånger han fått torka mitt blod och mina tårar..

ingen människa ska igentligen behöva göra sånna saker..

Jag står inte ut med mej själv så de är ett under att han gör det ..


Han är min egna lilla hjälte :)


De har hänt mycke under dom åren vi varit ihop.

först , direkt efter högstadiet, började jag i en special klass med folk med liknande probem som jag.
Där började jag jobba på att få betyg i svenska och engelska.
där va lärana utbildade att hantera "problembarn" som jag ..

jag säger problembarn för de va de dom kallade mej när jag gick i högstadiet..


Där i den skolan som låg i en lägenhet brevid den riktiga skolan kände jag förförsta gången att någon förstog mej.
Jag fick mycke hjälp och jag kunde också plugga i min egen takt, de vilsäga så mycke jag klarade av utan att överbelasta mej med ångest.

Jag gick i skolan 2 dagar i veckan och 2 timmar per dag, och jag blev hämtad av en lärare varje morgon så att jag skulle slippa åka buss till skolan ,vilket gjorde att jag konde koncentrera mej bättre på skolarbetet.


jag gick 2 år på den skolan och fick betyg i både svenska och engelska.

efter de började jag på en folkhgskola för att läsa in matte, historia mer svenska och engelska och även lite musik.. Jag gick där i 2 veckor sen fick jag lungsäcksinflammation.

När jag kom tillbaka efter en vecka som sjuk betede sig läraren väldigt illa. hon trodde inte på att jag vart sjuk utan trodde att jag hade skolkat. De ledde till att jag fick en ångestattack och hon skällde ut mej inför hela klassen för att jag inte kunde skärpa mej .. så jag slutade där och började fokusera på att ta itu med min ångest sjukdom istället, för de blev tydligt att jag inte skulle klara av att gå i skolan på fulltid innan jag blivit frisk..

så de senaste året har jag vart sjukskriven och stått i kö för behandling..

de har istort sätt inte hänt mycke på psykvården men jag hoppas att dom kan få igång de hela snart..
Jag vill bli frisk nu nu nu ....



Jag är jävlit trött på ångest , depressioner och panikatacker  jag vill verkligen att de ska försvinna.

nån borde uppfina en mirakel medecin som tar bort all skit.. speciellt me tanke på att medeciner är de enda psykvården har att erbjuda..


Jag är iallafall glad att jag med Jakobs hjälp lyckas ta mej ut ur  självskadorna..

De e tur att jag träffat nån som kunnat hälpa mej..

nästa steg är att kämpa mot ångesten å kanske kunna klara av att gå ut ur lägenheten nån gång ibland..