Sara Modigh

"Jag kan faktiskt förstå det. Du vet, det finns extremt omogna människor där ute. De söker uppmärksamhet och de vill verka speciella. Det som förvirrar och stör mig är att även de som har varit på BUP och har diagnoser som t.ex depression eller ngn ätstörning verkar vara stolta över det. De pratar om det. Jag har själv blivit remitterad till BUP ett antal gånger, men har inte velat gå dit. Jag alltid dolt hur jag mår och jag skulle verkligen inte få för mig att avslöja det för någon. Skulle kännas helt jävla hemskt.

Frågan är liksom hur det är med diagnostiseringen övh. Finns ju studier som visar att personer som har fejkat har blivit diagnositerade och erkänt att de bara fejkade. Så en liten uppmärksamhetshora som vill verka speciell kan ju sökert fejka, komma till BUP och faktiskt få en diagnos."



Svar :

Jag tror att idom flesta fall har de ingenting med hur mogen man är utan snarare att man är osäker på sig själv och söker en roll där dom kan passa in.
i högstadiet tex genomgår man många förändringar och mobbning och utanförskap är stort. Även många upplever depressionsliknande symptom när dom genomgår puberteten. Så "rollen" som "den som mår dåligt" kanske verkar enklast att falla in i?
Att ha psykiska problem är inget "speciellt" 25% av alla svenskar kommer nån gång i livet drabbas.
Varje människa har nån i sin närhet som nån gång haft eller kommer få psykiska problem.
Så de med att vara speciell köper jag inte.

Sen säger du att folk som har diagnoser och pratar om det skryter om att dom har problem.
Jag vet inte exakt vad dom har sagt . men jag tycker att det är bra att dom pratar om det.
För att hålla sina problem dålda och lägga all energi på att dölja sin psykiska ohälsa förstör bara i längden.
Det är mycket bättre att prata om det och lägga energin på att bli frisk.
Det är också mycket bättre för sammhället att prata öppnare om psykisk ohälsa efter som tabun och skammen kring den psykisk ohälsan bidrar till att inte alla vågar söka hjälp och fler mår dåligt i onödan.
Som du tex.
Du vägrar söka hjälp och säger att du skulle tyckat att de kändes jättehemskt att låta nån veta hur du verkligen mår.

Sen angående diagnosticeringen så är de nog inte fel på den. en diagnos som tex depresion, är ett namn för en samling symptom som bäst stämmer in på patienten. Så kommer nån in och visar symptom på nedstämdhet, låg livsvillja osv sätts den diagnosen efter som den beskriver hur patienten är.
Sen om patienten har låssats hela tiden och bara spelat teater så är ju inte de läkarens fel. Läkare är bara människor och dom kan inte läsa tankar tyvärr.
Jag vet inte hur vanligt det är med att friska personer går till bub och låssas vara suka och får en diagnos.
Dom som erkänt att dom låssats kan ju faktiskt haft nån form av Munchausen.
eller så kanske dom inte har nån hemma som tarhand om dom och ger dom den uppmärksamhet , kärlek och ömhet som man behöver som barn.

Munchausen's Syndrom

Munchausen  är ett syndrom där personen i fråga hittar på eller framkallar ett fysiskt eller psykiskt sjukdomstillstånd hos sig själv. Personen gör detta för att få sympati, omvårdnad och kärlek. Den här individen ”studerar” därför olika sjukdomars symptom för att sedan på ett mycket övertygande sätt kunna manipulera läkare, sjuksköterskor och andra som arbetar inom vården i syfte att få den uppmärksamhet som han/hon så innerligt eftertraktar.