Anonym
Jag är en tjej på 17 snart 18, mitt självskadebeteende har pågått till och från sen jag var ca 12-13. Jag har gått hos BUP och även på ungdomsmottagningen där jag bor, men tycker inte att dom kunnat hjälpa mig. Jag har sökt till Vuxenpsyk men dom tog inte emot mig för att det var för många månader kvar tills jag fyllde 18 (då). Jag orkar inte söka igen för tillfället. Jag vet inte riktigt hur allt detta började, jag var bara ett barn som inte kunde uttrycka mig i omgivningens språk då jag alltid varit ett par steg före. Jag skulle nog diagnostisera mig själv med bi-polär sjukdom, men då detta inte är fastställt av läkare är jag inte säker. Men jag har mina perioder där mitt psyke är trasigt. Och jag tycks ha svårt att komma ifrån självskadorna. När jag har mina bra perioder är jag ''fri'' men när de dära perioderna kommer tillbaka tycks jag inte kunna slita mig från självskadan. Vid ett tillfälle när jag skar mig gick jag hos bup, då försökte dom ju få mig att sluta såklart, det gjorde jag, men det medförde att jag fick en annan självskada, jag började svälta mig själv. Jag åt 1banan och 1 glas juice under hela dagen ett par månader. Detta gick sån tur var över när min period var slut. Perioderna sen dess fram tills nu har bestått av rakblad, men denna gången ligger rakbladen på hyllan. Det är maten som är den stora fienden. Och det värsta är att jag vet om det, men jag vill fortfarande. Jag vet att det är fel, men jag vill detta. Jag vill bli skelettsmal, jag vill att folk ska uppmärksamma mig. Det kommer ta ett tag till men jag har redan blivit smalare. Någon gång kommer jag ta mig upp ur den här gropen igen, det vet jag. Men just nu är jag inte redo. Det här med ärren, när jag är ute i allmänheten försöker jag vara mig själv så mycket som möjligt, jag går på badhuset ibland etc. Men i skolan har jag ALLTID långärmat. Jag brukar tänka på om någon annan tänker på det. Jag undrar. Jag vet inte vad mer jag ska skriva egentligen. Känns som jag svamlar, men jag tycker det är så jäkla starkt av SARA och alla andra där ute som vågar att vara öppna med detta. Stay strong, vi kan komma igenom detta tillsammans ♥ / Tack för mig.
Att prata om det, t.ex här, är första steget till tillfrisknad, det är väldigt starkt att inse, och erkänna, att man har problem! Även om man just för tillfället inte känner att man har styrkan att göra någonting åt dem. Men alla har styrkan där inne om man låter det ta sin tid och inte ger upp. En psykolog-kontakt kan vara bra att ha även om man känner att man inte orkar med en behandling, utredning eller terapi för tillfället. Detta varierar väl också med vart man bor och hur psykolog det finns där, men Sara tex har en väldigt bra psykolog nu som inte tvingar på för mycket och som alltid finns där att prata med om det behövs, och har anpassat så att hon kan komma hem hit då Sara har svårt att gå ut. Det är viktigt att man tar det i sin egen takt annars är risken för återfall och att ge upp större då ma känner att man inte klarar av det och bara mår sämre istället. Hoppas det blir bättre för dej och att du snart laddat batterierna och känner dej stark nog att slåss mot de inre demonerna. SHEDO finns också att kontakta, de är bra på att bemöta och hjälpa personer med självskadebeteende och ätstörningar. Även jag och Sara finns här att prata med om det känns lättare, bara att skriva i gästboken. MVH/Saras sambo Jakob
Jag vill ockaå bli skelettsmal, inte för upprksamheten, utan för att bli bekväm med mig själv.
