Ommej

Det kan finnas flera olika orsaker till att man skär sig, många gånger finns ångestproblematik i botten.
Det är inte ovanligt att skärningar också är kopplade till en ätstörningsproblematik , depression eller att man upplever sig ha svårt att hantera omvärldens påfrestningar.

När männniskor skadar sig, känner de först smärtan, som är en signal till kroppen att försöka att stoppa orsaken till smärtan. Men på stenåldern kunde det vara viktigt för överlevnaden att man fortsatte att kämpa eller fly för att sätta sig i säkerhet. Därför frisätts morfinliknande substanser i kroppen, när vi gör illa oss. Dessa verkar på belöningscentrum i hjärnan och undertrycker obehagskänslor på samma sätt som narkotika.

Det är samma sak som inträffar, när man skär sig själv. Man påverkar belöningscentrum i hjärnan och mår bättre en stund. Man kommer ifrån den trista verkligheten och de outhärdliga känslorna och flyr in i en behagligare känslovärld.

Man blir beroende på precis samma sätt som en drogmissbrukare och man kan också bli psykiskt beroende av att självskada.
Därför kan det innebära stora problem att sluta.


(varning för eventuella triggare )

Dehela började när jag var 6år och skulle börja på lekis. Jag började må väldigt dåligt.  Jag visste inte då vad de var efter som jag va så liten . Men det var ångestproblematik.
När jag var 6år grät jag i hemlighet mig själv tillsömns varje natt. Jag visste inte varför. Jag visste bara att jag inte ville att morgonen skulle komma. Jag viste att jag verkligen inte ville lämna min säng. Jag var rädd och orolig hela nätterna över att behöva gå till lekis. Jag var rent ut sagt livrädd. Den rädsla jag kände är den värsta skräcken jag känt i mitt liv. Detta ledde till att jag ofta fick ont i magen och ont i huvudet. Men eftersom jag var så liten visste jag inte att de var pågrund av oron som jag fick ont. Så när vi åkte till läkare för att hitta orsaken till min smärta hittade dom naturligt vis ingenting. Jag kände mig otroligt förvirrad och ledsen över att ingen trodde på mej. Jag hade ju verkligen ont. Jag började fundera mer och mer över varför de gjorde så ont och jag trodde att de va nån livsfarlig sjukdom som skulle göra att jag dog. Alla dessa funderingarna gjorde mej förstårs bara mer orolig vilket ledde till mer problem.


Iallafall för att koma tillbaka till hur mina självskador först började.
Ni vet när man kollar på en skräckfilm och det är jätteläskigt, Då brukar man ju spänna kroppen och typ gräva in naglarna i handflatan. Det var så det började för mig. Det hände instinktivt, och nån gång under lågstadietiden upptäckte jag att smärtan av att gräva ner naglarna sådär hjälpte mot min ångest. Så jag började göra det mer medvetet när det kändes jobbigt.  
Efter ett tag så började jag också att nypa och slå mig själv.
Sedan i takt med att jag blev äldre blev jag åxo sjukare. Ångesten och depressionerna blev värre och värre och de blev även min självdestruktivitet. Jag började bita och riva mig själv i mellanstadiet och när jag började högstadiet hade jag börjat använda verktyg för att slå och riva mig själv med. Jag brukade tex slå mig själv med en hammare eller så brukade jag slå knogarna i bordet eller väggen. Jag letade fram vassa saker som nagelsaxar, lock fron konservburkar, gamla glasbitar osv som jag använde för att rispa mig med. Efter det var inte steget långt till skära sig med vassare saker och skära djupare än dom rispningarna jag gjorde innan. Jag började skära mig med rakhyvlaroch se började pilla ut rakbladen och skära mig med dom. 
Vid denna tidpunkten var jag runt 14 år och helt beroende av att skada mig själv för att kunna reda ut mina tankar och känslor.
Jag skar och rispade mig själv flera gånger om dagen för att överleva min ångest. 


några månader innan min 16 årsdag träffade jag min pojkvän Jakob för första gången och de var då jag började inse att jag faktiskt var sjuk.
Jag hade ätit medeciner under lång tid men ändå inte riktigt förstått eller velat förstå att de var en psykisk sjukdom jag hade.

Mitt självskadande fortsatte men med min nya insikt om min sjukdom började jag se att ett friskt liv skulle vara möjligt.
Med hjälp av Jakob började jag när jag var 18 år försöka sluta självskada och försöka bli frisk.

De vill säga efter 12 års fritt härjande självskadebeteende.

Allt utveklades så långsamt och under så lång tid att jag inte märkte vart jag var på väg. När jag var 6år och allt först började hade jag ingen aning om att de skulle bli som de blev. När jag första gången slog mg själv hade jag ingen aning om att jag några år senare skulle skära mig själv med skalpeller. När jag skar mig första gången hade jag ingen aning om att jag sen skulle kämpa med all min kraft för att kuna sluta.

De är ingen lätt kamp och jag kämpar dagligen mot mina psykiska problem och mitt självskadeberoende.
Jag är nu 20 år och har fortfarande inte blivit hundra procent fri. De senaste året har jag haft 3-4 återfall men de är iallafall bätter än 3-4 gånger om dan som de var förut. 
Tankarna finns där varje dag men nu kämpar jag i mot dom för jag vill bli fri! 

De va när jag träffade Jakob som mitt liv fick en mening.
När jag träffade honom upptäckte jag att de fanns en mening med att fortsätta leva.


Han har hjälpt mej otroligt meycket och de är tackvare honom som jag fortfarande lever.


Han är de bästa som hänt mig.
Han fick mej att inse att de var värt att kämpa för att bli frisk.
han fick mej att se att de fanns vacka saker i livet.
Allt var inte längre svart. vår kärlek öppnade ett fönster som släppte in lite ljus i allt mitt mörker.

Han fick mej att tro på att livet kan bli bra.

han fick mej att se att jag förtjänade att bli frisk, han hjälpte mej att bygga upp ett självförtroende.
Han fick mej att för första gången se en framtid.

Den bilden av en framtid tillsammans med honom fick mej att börja kämpa..

vårat liv är inte perfekt jag är fortfarande inte helt frisk, men vi har nått långt..
mitt självskadande är nästan helt borta.

Vi har våra underbara katter och en fin lägenhet, och jag älskar honom mer och mer för varje dag som går.

Han har ställt upp så mycket för mej, och han har kämpat tillsammans med mej för att bli kvitt mina självskador.
Han har fått se mej göra saker som ingen människa borde behöva se..
Men han har endå stannat vid min sida. Men som dom säger " Kärleken övervinner allt"

Han har fått uppleva min ångest på många olika sätt, jag önskar verkligen att han inte hade behövt de.
eller dom gånger han har fått lämna mej på behandlingshem när jag legat på ett sjukhus golv och skrikit och gråtit. Eller alla gånger han fått följa med mej till akuten efter mina återfall i självskadandet..

dom gånger han fått torka mitt blod och mina tårar..

ingen människa ska igentligen behöva göra sånna saker..

Jag står inte ut med mej själv så de är ett under att han gör det ..


Han är min egna lilla hjälte :)


De har hänt mycke under dom åren vi varit ihop.

först , direkt efter högstadiet, började jag i en special klass med folk med liknande probem som jag.
Där började jag jobba på att få betyg i svenska och engelska.
där va lärana utbildade att hantera "problembarn" som jag ..

jag säger problembarn för de va de dom kallade mej när jag gick i högstadiet..


Där i den skolan som låg i en lägenhet brevid den riktiga skolan kände jag förförsta gången att någon förstog mej.
Jag fick mycke hjälp och jag kunde också plugga i min egen takt, de vilsäga så mycke jag klarade av utan att överbelasta mej med ångest.

Jag gick i skolan 2 dagar i veckan och 2 timmar per dag, och jag blev hämtad av en lärare varje morgon så att jag skulle slippa åka buss till skolan ,vilket gjorde att jag konde koncentrera mej bättre på skolarbetet.


jag gick 2 år på den skolan och fick betyg i både svenska och engelska.

efter de började jag på en folkhgskola för att läsa in matte, historia mer svenska och engelska och även lite musik.. Jag gick där i 2 veckor sen fick jag lungsäcksinflammation.

När jag kom tillbaka efter en vecka som sjuk betede sig läraren väldigt illa. hon trodde inte på att jag vart sjuk utan trodde att jag hade skolkat. De ledde till att jag fick en ångestattack och hon skällde ut mej inför hela klassen för att jag inte kunde skärpa mej .. så jag slutade där och började fokusera på att ta itu med min ångest sjukdom istället, för de blev tydligt att jag inte skulle klara av att gå i skolan på fulltid innan jag blivit frisk..

så de senaste året har jag vart sjukskriven och stått i kö för behandling..

de har istort sätt inte hänt mycke på psykvården men jag hoppas att dom kan få igång de hela snart..
Jag vill bli frisk nu nu nu ....



Jag är jävlit trött på ångest , depressioner och panikatacker  jag vill verkligen att de ska försvinna.

nån borde uppfina en mirakel medecin som tar bort all skit.. speciellt me tanke på att medeciner är de enda psykvården har att erbjuda..


Jag är iallafall glad att jag med Jakobs hjälp lyckas ta mej ut ur  självskadorna..

De e tur att jag träffat nån som kunnat hälpa mej..

nästa steg är att kämpa mot ångesten å kanske kunna klara av att gå ut ur lägenheten nån gång ibland..

Jag kännde mej så värdelös..
Jag hatade mej själv mer än något annat på jorden.
Jag hatade mej själv för att jag levde och förpestade livet för alla som hamlade i min väg, jag hatade mej själv för att jag va så ful och misslyckad..

Jag hatade allt som hade med mig att göra..

Jag kännde att de inte fanns någon i hela världen som tyckte om mej.

allt självhat förblindade mej så jag inte kunde se min familj och mina vänner som alla älskade mej..


mitt självskadebeteende hade vid de här laget nått stadiet där jag började skära mig.

men mitt självdestruktiva beteende slutade inte vid det. jag hade börjat röka bara 13 år gammal och jag förlorade oskulden inte långt där efter, med en kille nästan dubbelt så gammal som mig.

Jag upptäkte att killar ville ha mej, killar såg mej. Jag märkte oxå att de va lätt att låta dom utnyttja mej.
Jag började ha sex med killar och låta dom utnyttja mej för att på nått sett visa att jag faktiskt va nått att ha.. Ville dom ha sex med mej kunde jag ju inte vara så hemsk?

Min högstadiet tid bestog av cigg, sex och rakblad..

De är sjukt hur många äckel som utnyttjade mej.. jag hatar verkligen att ingen sa nej..

Dom flesta va faktiskt vuxna, och borde fattat att allt inte stog rätt till.

Ja menar en 13 åring som inte är oskuld? en 14 åring med rispsår över helakroppen?  en 15 åring som haft fler sexpartness än en 30åring?


hur kan man änns ha sex med en 13 åring? ja menar ingen jag hade sex med va under 18år, va de tanken på en oskuld som va lockande?

jag brukade säga att jag va oskuld fast jag inte var det i början eftersom jag skämmdes så över mej själv..
tror att vissa märkte att jag inte va oskuld men dom fick gärna tro att jag va de.. killarna verkade tända på att ta min oskuld så jag lät flera stycken göra det..

under dom åren jag lät mej utnyttjas skaffade jag mej ett  par förhållande med riktigt idiotiska killar..
våldsamma killar, killar med alkohol och drog missbruk..

Killar som jag intalade mej själv att jag förtjänade att tvingas vara med..


under mina högstadie år gjorde jag mycke dummt som jag ångrar.
Jag lät ångesten styra mitt liv.

Jag lät ångesten ta överhelt. jag lydde mina inpulser. jag sket totalt i skolan. Den gav ju mej bara ångest ändå så varför besvära sej me att gå dit??

De gjorde ju så ont att vara där, de va bättre att självplåga mej på ett förståligt vis..




Och BUP var förstås inte till någon hjälp nu heller..
Jag vet faktiskt inte om dom försökte hjälpa mej och jag stötte bort hjälpen eller om jag inte fick nån hjälp..
Jag kan inte minnas att dom gjorde så mycke mer än att tvinga mej dit å prata 1-2 gånger i veckan.

Jag minns att jag fick vara inlagd på BUPs psykavdelning  3 gånger, dom försökte få mej att bo där men jag tåtalvägrade för de mesta . Men 3 gånger lyckades dom tvinga dit mej..Jag rymde dock ganska fort..

Jag hatade de stället och ännu mer hatade jag personalen.. De va ett par gubbar där som verkligen inte borde få jobba med människor,.. speciellt inte barn som mår psykiskt dåligt..

Dom skrämde verkligen livet ur mej.

Dom bettede sig väldigt hotfullt mot mej och dom andra patienterna.
dom va åxo väldigt nedlåtande. Absolut inte bra kvaliteter för någon som ska jobba med en 12årig tjej med socialfobi och dåligt självförtroende.

att hota med våld och prata om hur alla oupfostrade barn borde få sej ett kok stryk så dom lär sig va inte så bra taktik för att få mej att lättare vara tillsammans med människor, kan ju säga att de bidrog gaska bra i fördel till min ångest istället för att hjälpa mej..

Detta låter antagligen inte som nått farlig för dom flesta, men jag va verkligen livrädd för dom 2 männen som va där..
Jag trodde verkligen att dom skulle slå ihjäl mej om dom fick chansen.
Dom fällde alltid små kommentarer som skrämde mej. även om de inte va riktat till mej blev jag riktigt rädd.
Dom kunde tex sitta och kolla på tv, säg nått polis pogram där en skurk tagit nån gisslan å tvingar dom att köra.
så kunde den ena kläcka ur sig.. Jag skulle lätt kunna ta honom, ett slag i tinnigen å han skulle hamla i koma..


Varje natt hörde jag dom där kommentarerna spelas upp i huvudet på mej..


dom sa åxo saker som skadade mitt redan aldeles förstörda självförtroende.
Dom antydde att jag var dålig för att jag inte klarade av att gå till skolan som normala barn, dom antyde att jag va ouppfostrad och lat. dom pratade om hur dåligt de skulle gå för mej i livet eftersom jag "förväntade mig få allt på silverfat", dom tyckte sa att jag va dum som trodde att jag skulle kunna sitta hemma å lata mej å ändå få pengar.  .

 Vilken 12 åring behöver höra sånnt??


andra gången jag va inne gav den ena in ett underbältetslag genom att förolämpa mitt husdjur.
" fan vilken äcklig astmahund. de e ju sånna som andas så konstigt".
eller "en sånn hund e ju bara för gammla tanter".
och "Vilken tönt hund. Kamphundar ska de vara"

iallafall efter dom innlägningarna kämpade jag med näbbar å klor för att inte bli inlagd där igen..


Jag tror att de enda man fastslog på bup under mina 8år där va att jag inte hade ADHD ..

De jag dock inte fattar är varför dom proppade mej så full med medeciner om dom verkligen ansåg att allt va helt normalt  som dom fortsatte att säga under 7 av dom 8 åren..

Dock när jag läste min journal efter att jag slutat där så stog de att jag har panikångest, depressioner och "skolfobi"
vilket igentligen är socialfobi.

så så mycke var de med att allt är normalt..

fattade dom inte att ovissheten om vad mina kännslor kom ifrån gjorde att jag mådde sämmre??

Jag har sagt de förut och jag säger det igen..
Bup hade säkert kunnat stoppa mina sjukdommar om dom bara hade velat..
men de är ju lättare att bara skriva ut lite medeciner å hoppas att dom hjälper istället för att kosta på en lång utredning och riktig behandling..


Men nån behandling blev de ej, och mina sjukdommar lämnades att utväcklas och få fullkraft.

När jag slutade högstadiet gick jag ut med ig i princip alla ämnen och 97% frånvaro.

De enda possetiva som hände under högstadieåren va att jag träffade min underbara pojkvän,
jag va som vanlig ute efter att låta mej utnyttjas av massa killar, men just han va de nått speciellt med..
 Han brydde sig faktiskt om mej på riktigt. han brydde sig om mej som person och inte som sexdocka..
Vi blev kompisar och 2 månader senare blev vi ihop och vi är ihop fortfarande.

Jag minns inte mycket från min skoltid, de mesta jag minns är all ångest den framkallat..

Jag kommer ihåg kännslorna från när jag började på lekis.. Jag var livrädd varje dag.. Jag tyckte de va fruktasvärt hemskt att gå till lekis. Jag tror att de va isamband med att jag började lekis som min ångest började..

Jag minns hur ont i huvudet och magen jag fick varje morgon..
Men eftersom jag bara var sex år gammal fattade jag ju inte att de va för att jag va så orolig och spänd som jag fick ont..

Jag var så liten jag fattade inte alls va oron va för något..
Jag trivdes inte med dom andra barnen och jag vile inte gå dit..

Jag talade om för mina föräldrar hur ont de gjorde i magen, å dom blev ju så klart oroliga och tog mej till vårdcentralen.
Som så klart inte kunde hitta några fel eftersom de va pga oro som min mage gjorde ont.

efter ett tag slutade mina föräldrar att tro på att jag hade ont i magen och började tvinga mej tillbaka till lekis.

Detta ledde till att jag som sex-åring började hitta på att jag hade ont lite överallt för att slippa gå till lekis..


Jag minns fortfarande hur hemskt de kändes att ha så ont och att ingen trodde på mej.
Att ingen fattade hur dåligt jag mådde. att ingen fattade att jag faktiskt hadde ont på riktigt..




Min ångest fortsatte att finnas vid min sida, genom hela låg och mellan stadiet.
Jag hade fortfarande ont i magen å huvudet och jag hade fortfarande ingen aning om varför.
Den ganagande ongesten i bröstet började åxo bli kraftigare och komma oftare, vilket resulterade i att jag började skolka från skolan, jag brukade "låssas" vara sjuk för att få stanna hemma eller gå hem tidigt.

när jag började mellanstadiet började min frånvaro från skolan uppmärksammas och BUP kopplades in.

På bup fick jag höra att allt var helt okej och att allt var normalt.. De jag inte fick veta va att mitt magont och den konstiga obehagliga känslan jag hade innuti mej , kännslan av att bli uppäten innifrån, var ångest. och att de kunde bli mot arbetat.




visst man kanske inte ska berätta för en 10 åring att den har ångest. men jag spenderade 4 år med att ha ångest som förvärrades för varje år, samtidigt som jag trodde att de va normalt och att de skulle vara så. att de va rätt att vara i en sådan ständig smärta..


de va någonstans i början av högstadiet som jag började skada mej själv.. jag märkte att jag blev av med lite av alla krigande kännslor jag hadde innom mej när jag slog näven hårt i väggen.. och när jag inte hadde nån vägg i närheten så bet jag mej själv i armen eller handen.. den fysiska smärtan tycktes dämpa kännslorna jag hadde inne i mej..

Jag vet inte hur de kom sig att jag tog steget att skära mig själv. men  ångesten blev bara starkare och starkare och då också mitt behov av att dämpa och stoppa kännslorna.

Jag skadade mej med vassa föremål , solg mej själv med hårda saker eller dunkade huvudet i väggen.

ju mer ångest jag fick destå mer skadade jag mej , och ju mer jag skadade mej destå mer ångest fick jag..

ångesten utvecklades till de sämmre och den började tala till mej, små röster i mitt huvud som talade om hur värdelös jag var, att ingen ville ha mej och att jag inte förtjänade att leva..

Detta gjorde att jag blev deprimerad.