Sara Modigh

Idag har jag två punkter som jag vill ta upp gällande självskadande.

det första är att Självskador finns i många former. Det mest kända har väl ändå blivit att skära sig.
Så fort man säger självskador tänker man på skärsår. Men sanningen är den att självskador är så mycket mer.
Självskador är ALLT som en person som mår dåligt kan tänkas göra för att dämpa tex ångest, som kan skada den personen.
Självskador kan lätt utvecklas till ett beroende så därför måste man komma ihåg att de fins andra självskador än skärningar. Det känns som att andra självskador förbises.



Det andra som jag vill ta upp är att jag många gånger sett hur unga tjejer som mår dåligt och har ett självskadebeteende i form av skärningar/ rispningar får kommentarer om att deras självskador inte är tillräkliga.

Detta gör mig riktigt förbannad. Vem har mage att säga något sådant? "Du skadar dig inte så alvarligt därför mår du inte dåligt på riktigt"
Bara de faktum att en person faktiskt har skadat sig själv borde väl räcka för att inse att någonting är fel och att den personen mår dåligt?

Jag har stött på denna attityden innom psykiatrin åxo tyvärr. Sjär man sig inte djupt så är de inte så farligt. Dom verkar tro att ju värre man skadar sig desto sjukare är man. Visst de kanske ligger lite sanning i det. Men troligare är de så att ju värre man självskadar destå längre har man vart sjuk och har förmodligen haft sitt destruktiva beteende längre.

Jag tycker verkligen att man inte ska ta lätt på nån form av självskadande. oavsätt stroleken på skadan så är problemen igrunden samma.

Fixa problemen innan självskadandet blir ett beroende!
Inga självskador är för små!!!